This is serious SHIT!!!

Nu mina vänner, nu är det allvar!!!

Riktigt allvar! Mina 6 veckors rehab är över och, med läkarens tillåtelse, dax att börja springa igen. Med bara 3 veckor kvar till Göteborgsvarvet erkänner jag att viss panik har infunnit sej.

Hur i hela fridens namn ska jag hinna få upp farten igen?!

Var ute på en liten, liiiten runda häromdagen för att känna hur foten kändes, och det var inga bekymmer. Bekymmret var flåset. Flåsade och kämpade som om jag aldrig sprungit innan. Den käftsmällen var inge vidare att uppleva. Har dock fått information om att flåset kan vara tillbaka om 2-3 veckor. Kroppen glömmer snabbt men är lika snabb på att komma ihåg. Det känns betryggande…

Så nu är det bara till att hålla tummar och tår! Att jag har spelat mina kort rätt under rehab och att ”fotfan” hålller! (ursäkta det dåliga språket)

Tar i eftermiddag med mej kameran och förevigar/dokumenterar detta mycket viktiga träningspass. Allt hänger på dagens löprunda. Hela livet faktiskt. För kan jag inte springa… Då kan jag lika gärna dö..
Hua, starka ord dedär men då kanske ni förstår hur mycket löpningen betyder och hur mycket jag älskar skogen och dess småstigar.

Min väg, min glädje, mina andetag och mina tankar.

HÅLL TUMMARNA NU!!!!

LETS GOOOOO!!!!!!

//Sofia

Släpper brösten fria!

Gillar dessa regniga dagar. Då det är tillåtet att krypa ner i soffan och glo på något dåligt förmiddagsprogram. Dessa dagar då man inte går utanför dörren. Dessa dagar då det liksom inte spelar någon roll vad man tar på sej, eller inte tar på sej.

Vanligtvis så klär man sej på morgonen för vad dagen kommer att erbjuda. Vilka möten som är inbokade eller vilket kundbesök. Dress up eller dress down. Ska dom klämmas in i en tajt sportbh, en snygg spetsbh eller en minibikini. Alltid ska dom klämmas in någonstans..

Samma sak denna morgonen. Men då kläms inget in. Inget alls faktiskt. Och det ska inte klämmas in på hela dagen! Idag, kära bröst är ni fria! Ni är fria och får dingla bäst och hur ni vill. Flyta ut hur ni vill och frysa bäst ni vill!

Tanken idag är lite som en hyllning. För att jag har bröst. För att dom är friska! För att dom är snygga! För att dom påminner om Vildvittrornas bröst (när jag fryser och sträcker händerna i taket) *skrattar*.

Hörde just, på Efter Tio, en mycket tragisk berättelse. Om en frisk kvinna som tog beslutet att förstora sin byst. Köpte en billig resa till Polen för att få operationen utförd där till mycket rabatterat pris. Visst, brösten blev stora, men kvinnan fick hjärnskador av narkosen och är idag levande död.. Billigt, visst. Men till vilket pris….
Har full respekt och förståelse för dom kvinnor som, av medicinska skäl, opererar sej. Och tanken har även slagit mej, vid något svagt ögonblick, att det är något man kanske skulle göra. Observera, svagt ögonblick!!

Dom bröst som möter mej i omklädningsrum och duschar. Dom som är som dom är, stora, små, toppiga, platta, päronformade, ibland rent av nästan obefintliga. Dom bröst som fortfarande växer eller de som är 60 år gamla. Dom har samma funktion och syfte allihopa. Annars skulle dom inte finnas.

Men jag tycker verkligen att dom bröst, som är ärrade av livet, är de som är vackraste!

//Sofia ”en ärrad Vildvittra”

Girl, you need a cheeseburger!

Påsk, påsk, påsk. Mat, mat och återigen mat! Godis så långt ögat kan nå. Vi äter och äter och äter. För att till slut drösa ner i någon soffa, sprickfärdiga. Men visst är det lite härligt? Att få sitta länge runt ett stort köksbord med vänner, familj och bara njuta av sällskapet och all god mat.
För mej är det så iallafall….

Med all denna mat i magen så fanns det massa energi att förbruka på gymmet. På Spinningcykeln, bland skivstänger och yogamattor. Bland endorfiner och hög musik trivs min kropp mycket mycket bra!

På detta lilla gym var det fler som tog chansen att trycka på lite extra nu när energin låg på topp. Ja, alla hade kanske inte lika mycket ork som jag..
Mina blickar och tankar har fastnat vid en tjej…

En tjej som helt klart inte frossar i god mat. En tjej som var på gymmet för en anledning. Förbränna..
Hade man klivit fram till henne, sagt BU och petat med ett lillfinger på hennes taniga kropp så skulle resultatet bli en benhög på golvet och över det en gråbeige hinna av hennes hud. Mer fanns inte. Skinn och ben…
Hur är det möjligt, att dom där benen överhuvudtaget kan få tramporna att snurra på en cykel, att hon inte gick av på mitten under Core passet. Jag förstår inte..

Vad gör man? Själv hade jag god lust att strunta i min återhämtning och ge energikakan till henne istället.. Hon behövde den mer än mej..

Tankar har börjat snurra. Vart gick det fel? När och hur gick det till och vart är vårt ansvar? Har vi ansvar? Har gymmet ansvar?
Och isåfall hur tar man då ansvar?
Man kan ju inte tvinga tjejen äta. Inte heller utesluta henne från träning. Eller, kan man det?

Det knöt sej i magen på mej. Vid tanken på denna taniga, säkert osäkra och ledsna tjej. Hur såg hennes påskmiddag ut? Var den lika glädjefylld som min eller var den fylld med ångest och kaloriräkning?

Svaren på dessa frågor får jag nog aldrig.. Det enda jag kan göra är att försöka skapa en trygg och sund inställning till mat och sen dela den med så många jag kan. Med min familj och mina vänner..

Till sist vill jag tacka min vackra tvillingsyster för en helt underbar helg! För all god mat och glädjefylld träning.

Kusiner, lika glada för återseendet som sina mammor!
//Sofia, mätt och belåten med vansinnig träningsvärk!

Ett halvår har gått..

Vänta lite nu?! 6 mån? Är det sant, jo det är sant! Hela ett halvt år sen jag tog beslutet att kasta ciggen och börja springa. WOW!! *klappar mej själv på axeln*

Mycket har hänt under dessa 6 månader. Från rökare till att springa flera mil i veckan. Hur gick det till? Själv har jag faktiskt ingen aning. Km för km rullade på och helt plötsligt gick milen på 52 min och ett distansrekord på hela 33 km. Vad hände? Var det min iver och/eller min höga målsättning som drev mej. Jag vet inte.. Vet bara att det fungerade!

Och tack vare ER läsare har jag lyckligt delat med mej av alla erfarenheter och ni har inte svikit mej, inte en enda gång! Inte ens nu när motivationen ligger på botten och allt känns tufft. Ni finns där, hela tiden, NI betyder otroligt mycket.! Tack.!!

Halva tiden på min rehab har gått. 3 veckor kvar. 6 veckor till GBG Varvet och ännu ett lopp för The Angel.

Nu måste jag rycka upp mej och det ska vara möjligt att starta. Håll alla tummar nu, snälla, att foten håller så The Angel kan genomföra loppet.
Ingen hoppas mer än jag..

Det är tufft. Mycket tufft. Får släpa mej till bassängen, till gymet, till duschen. Men jag gör det, utan iver, det bara görs. Som i en bubbla. En ”får inte springa” bubbla. Helt enkelt en abstinensbubbla. Bytte visst ut ciggen mot endorfiner istället och nu har jag endorfinabstinens.
JAG BLIR TOKIG!!!!

Nä, mina vänner. NU KÖR VI!!!
6 veckor kvar till varvet och jag ska göra allt i min makt för att klara av det!!
Allt i min makt!

Börjar med att spräcka bubblan….

//Sofia ”Angel whit a broken wing”