Plums!

Ner i poolen med dej Sofia..

Varför detta nu då? Varför lära sej crawla på rätt sätt.. Jo, 10 Island Race 31 augusti. Ett vansinneslopp i norra skärgården där 10 öar ska bestigas. Kajak, löpning och simning. Riktigt utmaning. Exakt sånt som jag gillar!

HUA. Badhus. Kallt, och blött…

Men det enda sättet att lära sej simma riktigt är att hoppa ner i den kalla poolen. Så det gjorde hon!

Träffade Joakim från Mölndal Outdoor för en timmas crawlträning.

Fick först visa vad jag kunde, och tja, det var inte alls så illa som man kan tro om en badhushaterska. Första övningen var självklart andning. Ingen luft, ingen styrka.
Detta är ingen lek. Shit vad jobbigt!
Snacka om intervaller. För pulsen. Det tog några längder innan jag fick till det. Nästa övning var, sakta ner. Fokusera, teknik, andas, armtag, teknik, fokusera, andas osv osv…

Mitt stora problem i detta är att jag vill FÖR mycket. Det ska gå fort på en gång! Vilket innebär att jag inte orkar så långt..

Men ni känner väl mej nu va?
Ni vet, och jag vet, att här ges det inte upp. Ner i vattnet så ofta det går. Vattenvana! Vi ska bli bästa polare, jag och vattnet. Kompisar som samarbetar. Som följer varandra.

Sen,, kommer det att gå undan! Eller iallafall långt..

Det är alltid med otrolig nyfikenhet som jag lär mej nya saker. Känner mej som en kunskapssvamp. Vill veta mer, fördjupar mej, letar teknikfilmer, och övar.

Joakim.. Jag tänker göra dej stolt!

//Sofia ”The ‘swimming’ Angel”

Kroppen, knoppen och koppen.

Kroppen. Punkt. Utropstecken!

Vilken fantastiskt mekanism.
Dagarna efter ett Marathon är stelt. Otroligt stelt. Varje trappa skapar onda tankar. En tappad macka ligger. Strumpor uteblir.

Men denna gången var det annorlunda. Visst stelt är/var det väl men absolut inte ens i närheten så stelt som efter förra årets Stckholm Marathon. Fast den tävlingen slog ju rekord i oväder.

Söndagen var totalt träningsfri, med all rätt! Måndagen, då den värsta stelheten ska inträffa fick benen snäll dra runt trapporna på en spinningcykel och transportpromenera några km. Alldeles precis lagom.

Tisdagen däremot var det dax att känna hur löpsteget kändes och oj, det kände hur bra som helst!! Inte ont, aningen klumpfotad men ändå mycket väl godkänt! Blev nu ännu mera förundrad och stolt över att min kropp har tagit loppet så bra. Vilket innebär att det finns mer att klämma ur dessa, just nu solkyssta, lår.

Att knoppen fått sej en rejäl dos självförtroende gör ju inte saken bättre.
Tar det lite lugnt med löpningen denna veckan så benen får reparera sej ordentligt. För att bygga sej ännu starkare!

Koppen då?

Kopp?

Nu ni tjejer!!

Efter ett premarathon inlägg på Lonesome Runners sida på Facebook om mens vs löpning och det bästa skyddet för att undvika skavsår i samband med långdistanslöpning så är den nu beställd, hemskickad och faktiskt provad.
(Bjuder på den här privata informationen)

Menskoppen

Hade hört talas om den men inte riktigt vågat prova. Har ni hört nått så dumt?!

Vilken smart uppfinning. Förtjänar Nobelpris!

En liten siliconkopp som helt enkelt samlar upp. Supermiljövänlig (håller i 10 år) bekväm ( jo, jag har provat och den känns inte) super för slemhinnorna (vi får bara en fiffi och var rädd om den!) sparar massor med pengar (kostar runt 300kr jämfört 12-15000 på vanliga mensskydd under 10 år) perfekt för friluftsliv ( ta ut, skölj, stoppa in. Inget avfall, inga bekymmer om vart man ska slänga ”skräpet”) badvänlig (kan vara en av dom bästa fördelarna) man kan ha den i 8-12 Tim i sträck! (grymt!)
Man känner sej helt enkelt fräsch. Vilket inte är så vanligt under just denna perioden.

Tack alla tjejer på Lonesome Runners sida för detta eminenta tips!

Och tack vare det tipset får ni nu tipset av mej!

Åter till vardag fast denna gången med Menskopp!

Vilken mara!

Hur är det möjligt?

Känner mej helt förbluffad och stolt över det mycket oväntade resultatet.

Med gårdagens stress, utebliven frukost och förvirring i tunnelbanan landade jag på Östermalms IP med pirr i magen. Hämtade nummerlappen och letade upp vänner för att få lite sällskap innan start. Snacket gick om upplägg, laddning och förväntad sluttid. Själv hade jag inget direkt mål. Med så lite löpträning och total långpassbrist så kände jag att det skulle vara en bedrift att bara ta sej imål.

Morgonens stress till flyget hade givetvis satt sina spår i packandet och shortsen var kvarglömda hemma. Sån tur är ingår ju en klänning i ängladräkten.

Mycket kort dock. Just därför säkerheten med shorts under. Äsch, det gick funka. Även planen att ta av mej klänningen om det blev för varmt fick funka. Dvs springa i trosor. Ingen skulle se någon skillnad ändå, intalade jag mej..
(Nu krävde inte vädret en sån drastiskt åtgärd och tur var väl det.)

Hur skulle det gå egentligen? Började bli nervös. Mycket nervös. Vad tusan hade jag gett mej in på? Hade ju inte tränat för Marathon. Inga långpass i benen. Bara några få (3-4) pass på 16-18 km. Sista riktiga långa passet var ju Växjö Marathon i höstas. Och Göteborgsvarvet för två veckor sen.
Det fick gå som det ville tänkte jag. Men imål SKULLE JAG!!

Starten gick och benen ville springa i 5.30 fart. Lät dom göra det. Det förvånade mej ur snabbt km för km avklarades. Publiken var underbar! Stämningen på topp.
Tjoff så var halva distansen avklarad och nu började jag räkna ner.

Passerade 30km och jag väntade på den berömda ”väggen”…
Den som aldrig kom.

Km för km, i hällregn. Ben som fortfarande svarade på tilltal. Västerbron, inga bekymmer.
Passerade löpare för löpare. Alla med stapplande steg. Höll blicken och fokuserade. Tid under 4 Tim var inom räckhåll.

Sista 5 km var det bara viljan som drev mej. En vilja av stål! ”Ge dej inte Sofia!! Du klarar det här!!!”

Och det gjorde jag! Mycket chockad och euforisk korsade jag mållinjen på 4.02. Tårarna sprutade, lyckan var total och tankarna började genast rusa med ord som ”hur gick det till?” ”Det är inte möjligt” ”Är det sant?”

Kände mej oförskämt fräsch och bara lite stel. Tog mej ner mot idrottsplatsen för att få medalj och goddiebag. Batteriet i min telefon var slut och att försöka hitta mina väntande vänner i all röra av folk var ju omöjligt. Regnet öste ner och kroppen blev snabbt kall. Tack vara en snäll medmänniska och löpare fick jag låna hans mobil för att få tag i mitt sällskap. Dom satt fast under jord, på Stadions hållplats och kunde inte ta sej upp till mej. Jag fick helt enkelt ta mej ner!

Och väl där, på perrongen, skulle alla blöta kläder av så torra fick komma på.
Japp. Hon strippade i tunnelbanan. Ingen höjde på ögonbrynet. Alla förstod.

Väl hemma väntade dusch, vin, godis, chips, pizza och mycket gott sällskap!

Och självklart en god natts sömn.

Jag är så otroligt stolt över min insats.
Bevisade ännu en gång att det går! Trots att uppladdningen var katastrof. Något måste jag gjort rätt.

Har allt slit på gymmet givit så bra resultat? All alternativ träning. Tydligen.

Med denna i handen tackar jag Stockholm för i år.

Vi ses nästa år!

//Sofia ”The ‘amazing’ Angel”

Dagen är kommen.

06.15. Upp å nicka sockerdricka! Planet skulle gå 08.05 från Landvetter.

Stutsade upp ur sängen med en uns pirr i magen. Är det dax nu? Eller var det imorgon? Vart la jag skorna och just ja, klockan ska med.

Slog på spisen och laddade kastrullen med dubbel portion havregrynsgröt. (Måste vara världens bästa frukost! Billigt, enkelt, gott och nyttigt. Inga konstigheter!)

Gröt tillsammans med saligt många lingon (hemmakokade såklart), Järntillskott, en shot vitaminer och en tuggis magnesium så var dagens första mål avklarat!

Nja.. Nu talade jag väl ändå inte riktigt sanning. Fast det lät jo otroligt bra!

Såhär gick det till.
Vaknade med ett ryck av att telefonen ringde. ”Ja,, gäsp, hallå?”

”Sover du!? Sofia jag hämtar dej nu!!”
Shiiiiiiit!!!! Panik!
På 7 min hann jag väcka barnen, klä dom, samla ihop mina saker, borsta tänderna, smörja in hela mej med solskydd (får ju inte ta med flaskan på planet) Barnen hann knapp förstå någonting innan vi satt i bilen.
Frukost?! Vingummin! I bilen på väg till Landvetter.

Är jag förvånad? Nä! Så typiskt mej!
Men men I MADE IT!

Fick ju lite frukost på planet med den var ju knappt var värt att kallas frukost.

Äsch. Det går nog bra! 😳

På plats vid bagagebandet stod hon, Kajsa, hon vars startplats överlåtits till mej.

Med startnummer 9215
(Medveten om att detta bryter mot reglerna att överta startbevis men så fick det bli denna gången. Har skickat mail till tävlingsledare men inte fått något svar.)

Nu började det pirra riktigt i magen. Ojoj det är verkligen dax!

Bussen in till stan för att hämta nummerlappen, kanske vila mej på någon gräsmatta med vingarna som kudde. Möta bästa Adina för att överlämna packning. Och sen, ja just det, SPRINGA!!!

Dräkten är med och så även jag!

Nu kör vi!!

//Sofia ”The ‘almost missed the flight’ Angel”

En dåres förvarstal.

Sisjöloppet.

Ett lopp att minnas eller glömma.

Ta lärdom eller envist blunda.

Värmde upp riktigt. Banan skulle visst vara en ren plåga hörde jag det pratades om. Men om nästan hälften är uppför innebär ju att resten måste vara nerför.. Eller?

Och DÄR gick starten.

10 km skulle avverkas. Jodå. Hej å hå första km gick fint, andra med, tredje med och sen,, sen började backarna. Dom som aldrig tog slut. upp Upp UPP och mera upp i km för km. De där med lite mer frekvent backträning hade ju inte skadat. Klockan tickade på vilket jag faktiskt inte brydde mej så mycket om. Tänkte lite logiskt att det måste ju börja gå neråt snart. Jo det gjorde det. Km 7(!)

Hur tar man igen förlorad tid när benen är helt söndermosade av alla backar?

Tryckte ifrån i steget benen svarade med att totalt ignorera tilltal.

”Hörrödudu! Vi har just tagit dej flera km upp genom skogen på sandstigar och nu ber du oss att öka farten? Är du helt från VETTET MÄNSKA?!”

Ja, ni förstår att vi inte riktigt var överens, benen och jag..

Trillade in över målningen då klockan stod på 53 min. Illamående, yr, vimmelkantig och helt slut.

Ett nederlag. En käftsmäll. En realitycheck.

Nu såhär i efterhand då benen, som tidigare höll för sina öron och babblade ”lalalalalalalalala”, ligger i badet och blir varmt omhändertagna så börjar tankarna få lite distans till helvetesbackarna.

10 km sätts in på kilometerkontot.

Blicken är fokuserad och nu börjar laddningen för Stockholm Marathon.

Laget då, hur gick det för resten av tjejerna. Jo, hör och häpna.

Den piggaste av oss gick och vann hela skiten!
Hon klockades in på 44 min och vann därmed damklassen.
/>

What a GIRL! Mycket bra gjort! Ruggigt imponerande med den otroligt tuffa banan.

Vi andra tappra vardagsmotionärer fick tider som 53, 53 och 60min

Tack till Träningsverket för all support!
Ni är bara så bäst!

Ännu ett lopp är sprunget och fler ska det bli!

Och nästa år, då ska jag krossa dessa backar!

//Sofia ”The ‘legs,don’t you dare ignore me again’ Angel”

Taggad till tänderna!

Då var det dax igen.

Att ställa sej på startlinjen för en god sak. Faaaaast, denna gången för mina vänner på Träningsverket. Det är ju klart att man ställer upp att springa loppet i sann ”Alla Kan!” anda.

För visst kan alla. Bara vi vill och vågar…

Ingen annan kommer att höra jobbet åt dej så det är lika bra att ta tjuren vid hornen på en gång. För min del då, att visa att alla faktiskt KAN!

Om jag skulle berätta för människorna på gymmet att jag slutade röka och 8(!!!) månader senare sprang mitt första Marathon.. Vad skulle dom säga..
Skulle antagligen inte tro mej men det är just vad jag har gjort.

Och med den viljan jag besatt då och fortfarande besitter så tänker jag blåsa skiten ur mina ben idag och visa att Alla Kan Visst!

Vågar du utmana mej?

Kom an bara!

Visa vad du går för.!

Vi ses på startlinjen..

//Sofia ”The ”I know I can” Angel”

Nä men hoppsan.!

Ja,, hon är inte riktigt klok den där Ängeln.

Men snäll är hon iallafall!

Fick en fråga av Träningsverket om jag kunde tänka mej att springa Sisjöloppet (10 km) på onsdag. Springa för Träningsverket. I företagskampen.

Oj. 3 dagar innan Stockholm Marathon..

Smart? Nej.
Roligt? JA !!

Så får det bli. En riktig genomkörare på 10 km. Ja ni tror väl ändå inte att jag kommer att jogga runt banan?! Tävlingsmänniskan i mej vill mer än så!

Vi är 4 tappra tjejer som ska springa för gymmet. Jag, en annan instruktör och två vanliga gymtjejer.

Jösses vad det kommer att gå undan!

Denna gången får vingarna stanna hemma och ladda för Marathon.

Detta ska bli så otroligt roligt. Speciellt att ge resten av deltagarna i företagskampen en riktig utmaning.

För visst vinner vi?!
Klart vi gör. Det finns inget alternativ.

Sen att benen ska ta mej 4.2 mil bara 3 dagar efter loppet. Tja, det får vi se hur det går. Men det kommer att vara lika roligt det med!!

Vi ses på onsdag i Sisjön!

//Sofia ”The ‘very tired on Sunday’ Angel”

Nu fortsätter resan. Mot Stockholm Marathon!

Yes, ni läste rätt.

Mot Stockholm Marathon!

Träningsmängden inför ett Marathon kanske inte är det mest ultimata men viljan av stål finns. Och dessutom tvekar jag starkt på att vädergudarna är lika arga som dom var förra året.
Då var dom riktigt förbannade.. HUA!

Flyget är bokat och boende klart.

Då är det bara till att börja ladda.

Mjukstartade veckan med massage. Gjorde riktigt gott för stela ben. Inre vadmuskeln och utsida lår var riktigt trötta. Hoppade upp på löpbandet en snabbis för att känna av steget.

Tungt steg betyder någon extra dags vila och så får det bli.

Men det betyder ju inte att axlar och rygg inte kan få sej en omgång!

Nu längtar jag bara till startskottet. Fick mersmak efter Varvet och hade nästan glömt hur roligt det är att springa lopp!

Så.

1 juni.

12.10

Då sticker hon igen!

Vi ses väl?

//Sofia ”The ”excited” Angel

Som hon sprang..

Vilken dag! Vilken,, hm,, gräslig dag att försöka springa 21 km på rekordtid.
Men skam den som inte försökte!

Och det gjorde nog alla. Försökte.

Tackar Göteborgs Energi för startplatsen i grupp 6. Så långt fram bland startfrupoerna kan man ju ändå inte skylla på att det var trång om tiden blev ”dålig”. Även tack till Exide för mycket väl förvarat privatklädsel.

Hade sikte på 1.45 som sluttid. Med vinterns envisa träning så fanns det krut i benen. Värmde upp ordentligt. (Något jag lärt mej den sista tiden och att det gör stor skillnad) Kände mej fräsch och i form när startskottet gick.

Tog det vackert. Höll lugnt 5.30 tempo men redan efter säldammsbacken så tvekade jag. ”Ska det kännas såhär? Ska pulsen vara så hög?”

Joggade på några km till och innan/på bron kom tanken på att bryta. Men av erfarenhet från Växjö Marathon så vet jag hur ont det gör att göra just det, bryta.

Efter Älvsborsbron kom första energistationen. Där stannade jag. Min puls var för hög och frossan var tydlig. Dvs, mådde inte alla bra. Efter några min vila under vattenslangen och några muggar vatten/energidryck så infann sej modet igen.

Ja visst.. Inte skulle jag knalla in på en fin tid men varvet skulle springas!
Och som det sprangs!!

Struntade i att kl tickade på och njöt av varje steg.

Vilken publik, vilken fest, vilka tappra löpare!!!

Såg för första gången gemenskapen som skapas i dessa sammanhang.
Och glädjen…

I höjd med Nordstan såg jag en konstig filur men kameraman på cykel framför sej. Jodå, var det inte självaste Rickard Olsson som, för SVT:s räkning, kämpade mot stela ben och värme.
Och självklar var jag tvungen att chitchatta lite. Reklam för Superhjältar mot cancersåklart!

Värmen var nästan olidlig under loppet och luften stod still. Mitt på Götaplatsen slog väderguden till. Åska, regn och hagel! Aldrig förr har mina vingar varit så tacksam för regn..
Huden njöt av varje droppe och kroppen fick ny energi.

Då gick det undan.
Men bara några få km kvar så fick steget äntligen lite kraft. Flög fram. Passerade löpare för löpare. Meter för meter närmade jag mej målet.
Luften var lätt och steget lika så. Ropade och skrek till löpare jag passerade att ”kom igen nu, 3 km kvar!!! Kom igen!!”

Ja,, ni förstår.. Kallas även endorfiner.

Mängder med endorfiner!

I målfållan så var jag bara lycklig. Lycklig över beslutet att springa med glädje. Det är nog ett av dom bästa besluten någonsin.

Såg varvet med nya ögon. Såg alla barn längs med banan. Delade ut 100-tals highfives och det knäpptes nästan lika många kort. Stannade ofta och tog mej tid att dricka. Stannade för små tindrande nyfikna ögon.

Tack livet för denna upplevelsen och tack Göteborg för all glädje!

Vi ses nästa år..

//Sofia ”The ‘still Running” Angel”

Som hon sprang..

Vilken dag! Vilken,, hm,, gräslig dag att försöka springa 21 km på rekordtid.
Men skam den som inte försökte!

Och det gjorde nog alla. Försökte.

Tackar Göteborgs Energi för startplatsen i grupp 6. Så långt fram bland startfrupoerna kan man ju ändå inte skylla på att det var trång om tiden blev ”dålig”. Även tack till Exide för mycket väl förvarat privatklädsel.

Hade sikte på 1.45 som sluttid. Med vinterns envisa träning så fanns det krut i benen. Värmde upp ordentligt. (Något jag lärt mej den sista tiden och att det gör stor skillnad) Kände mej fräsch och i form när startskottet gick.

Tog det vackert. Höll lugnt 5.30 tempo men redan efter säldammsbacken så tvekade jag. ”Ska det kännas såhär? Ska pulsen vara så hög?”

Joggade på några km till och innan/på bron kom tanken på att bryta. Men av erfarenhet från Växjö Marathon så vet jag hur ont det gör att göra just det, bryta.

Efter Älvsborsbron kom första energistationen. Där stannade jag. Min puls var för hög och frossan var tydlig. Dvs, mådde inte alla bra. Efter några min vila under vattenslangen och några muggar vatten/energidryck så infann sej modet igen.

Ja visst.. Inte skulle jag knalla in på en fin tid men varvet skulle springas!
Och som det sprangs!!

Struntade i att kl tickade på och njöt av varje steg.

Vilken publik, vilken fest, vilka tappra löpare!!!

Såg för första gången gemenskapen som skapas i dessa sammanhang.
Och glädjen…

I höjd med Nordstan såg jag en konstig filur men kameraman på cykel framför sej. Jodå, var det inte självaste Rickard Olsson som, för SVT:s räkning, kämpade mot stela ben och värme.
Och självklar var jag tvungen att chitchatta lite. Reklam för Superhjältar mot cancersåklart!

Värmen var nästan olidlig under loppet och luften stod still. Mitt på Götaplatsen slog väderguden till. Åska, regn och hagel! Aldrig förr har mina vingar varit så tacksam för regn..
Huden njöt av varje droppe och kroppen fick ny energi.

Då gick det undan.
Men bara några få km kvar så fick steget äntligen lite kraft. Flög fram. Passerade löpare för löpare. Meter för meter närmade jag mej målet.
Luften var lätt och steget lika så. Ropade och skrek till löpare jag passerade att ”kom igen nu, 3 km kvar!!! Kom igen!!”

Ja,, ni förstår.. Kallas även endorfiner.

Mängder med endorfiner!

I målfållan så var jag bara lycklig. Lycklig över beslutet att springa med glädje. Det är nog ett av dom bästa besluten någonsin.

Såg varvet med nya ögon. Såg alla barn längs med banan. Delade ut 100-tals highfives och det knäpptes nästan lika många kort. Stannade ofta och tog mej tid att dricka. Stannade för små tindrande nyfikna ögon.

Tack livet för denna upplevelsen och tack Göteborg för all glädje!

Vi ses nästa år..

//Sofia ”The ‘still Running” Angel”