Kroppen, knoppen och koppen.

Kroppen. Punkt. Utropstecken!

Vilken fantastiskt mekanism.
Dagarna efter ett Marathon är stelt. Otroligt stelt. Varje trappa skapar onda tankar. En tappad macka ligger. Strumpor uteblir.

Men denna gången var det annorlunda. Visst stelt är/var det väl men absolut inte ens i närheten så stelt som efter förra årets Stckholm Marathon. Fast den tävlingen slog ju rekord i oväder.

Söndagen var totalt träningsfri, med all rätt! Måndagen, då den värsta stelheten ska inträffa fick benen snäll dra runt trapporna på en spinningcykel och transportpromenera några km. Alldeles precis lagom.

Tisdagen däremot var det dax att känna hur löpsteget kändes och oj, det kände hur bra som helst!! Inte ont, aningen klumpfotad men ändå mycket väl godkänt! Blev nu ännu mera förundrad och stolt över att min kropp har tagit loppet så bra. Vilket innebär att det finns mer att klämma ur dessa, just nu solkyssta, lår.

Att knoppen fått sej en rejäl dos självförtroende gör ju inte saken bättre.
Tar det lite lugnt med löpningen denna veckan så benen får reparera sej ordentligt. För att bygga sej ännu starkare!

Koppen då?

Kopp?

Nu ni tjejer!!

Efter ett premarathon inlägg på Lonesome Runners sida på Facebook om mens vs löpning och det bästa skyddet för att undvika skavsår i samband med långdistanslöpning så är den nu beställd, hemskickad och faktiskt provad.
(Bjuder på den här privata informationen)

Menskoppen

Hade hört talas om den men inte riktigt vågat prova. Har ni hört nått så dumt?!

Vilken smart uppfinning. Förtjänar Nobelpris!

En liten siliconkopp som helt enkelt samlar upp. Supermiljövänlig (håller i 10 år) bekväm ( jo, jag har provat och den känns inte) super för slemhinnorna (vi får bara en fiffi och var rädd om den!) sparar massor med pengar (kostar runt 300kr jämfört 12-15000 på vanliga mensskydd under 10 år) perfekt för friluftsliv ( ta ut, skölj, stoppa in. Inget avfall, inga bekymmer om vart man ska slänga ”skräpet”) badvänlig (kan vara en av dom bästa fördelarna) man kan ha den i 8-12 Tim i sträck! (grymt!)
Man känner sej helt enkelt fräsch. Vilket inte är så vanligt under just denna perioden.

Tack alla tjejer på Lonesome Runners sida för detta eminenta tips!

Och tack vare det tipset får ni nu tipset av mej!

Åter till vardag fast denna gången med Menskopp!

Ett lik…

Jag finns inte..
En blek, svag kropp stapplar omkring på darriga ben..

Tågresan hem till Göteborg blev en mardröm. Med endast frukost i magen satte jag mej på tåget i tron om att lunch kunde inhandlas. Hur det nu kommer sej att tåget mellan Stockholm och Göteborg, en resa på 5 Tim, inte har resturangvagn.. Det är för mej en gåta. Med endast en flaska vatten och lite godis fick jag härda ut.

Väl hemma fanns ingen kraft kvar.

Petade i mej några kräftor, massa bröd och lite vin.. (Tyckte jag förtjänade det sistnämnda) Smörjde in dom stackars benen med voltaren och bäddades ner i go säng…

Dagens matintag har varit aningen uselt då en ständig illamående mage och brutal yrsel stoppat mej. Armarna har varit bortdomnade halva dagen.. Har tvingat i mej mat och vätska. Varje tugga har tvingats ner…

Pratade med min mycket kloka Distriktsköterska till mor:
Men lilla dockan! Du har symtom på extrem stress och utmattning! Ät nu!!! MÄNGDER!! Drick ännu mera! Och SOV!!!

Ok mamma…

Mammor vet alltid bäst!

//Sofia ”One beat Angel”

She’s safe!

Vilken resa. Vilken mardröm!

Efter Göteborgsvarvet staplade jag iväg på stela ben för att möta upp fler Varvslöpare ur den fantastiska, ensamma, löparklubben Lonesome Runners.

Efter den mycket kalla och trånga duschen i ishallen (?!), (jo, i ishallen. På en utrullad matta, mitt på isen, fick vi kvinnor snäll ta av oss blöta löparkläder för att sen dela ett litet skrymsle med vattenslangar. Kalla och rena blev vi iallafall…) transporterade mina stela, blåfrusna, ben mej mot Krakow.

Panerad ost och öl stod på menyn.
Vilken härlig kväll vi fick! Applåder delades flitigt ut till nytillkomna löpare och både ölen och skrattet flödade.

Trötta, men glada, delade vi både desserttallrikar och löparhistorier.

Kvällen blev så lyckad som den endast kan bli i sällskap av dessa ensamma löpare. Dom som enbart ses en gång om året. Dom som älskar dedär med att springa ensam… Dom som är som jag..

Klockan närmade sej midnatt. Det var dax att bli ensam igen. Med ett smile på läpparna och oändligt många kramar lämnade jag stället.
Hoppade in i en taxi för att ta mej hemåt. Väl hemma på trappan.. VÄSKAN?!
Fina Ulrica, som för övrigt bor ett stenkast från mej, blev helt till sej!
”Men Sofia, ligger inte hela The Angel i den väskan?! Det är ju KATASTROF!!”

Utan batteri i mobilen gick det inte att kontrollera om väskan låg i taxin eller kvar på resturangen..

Och det gick även inte att ringa restaurangen dagen efter då den var stängd. Fick lugnt och sansat vänta till måndags eftermiddag.

She’s safe!

Aningen tillknycklad men säker!

*pustar ut*

Vi ses!

//Sofia ”One Lonesome Angel”