Bland vargar och björnar.

”Men herregud!! Där kan du ju inte springa. Det vimlar av både varg och björn!”

Men vad ska jag göra då?! När benen och sinnet bara skriker långpass. På välkända stigar och skogsvägar där jag red som barn. Där mina rötter är lika starka som den högsta tall. Om det nu knallar fram en björn eller två. Ja, då dör jag på rätt ställe. Och i rätt skor!

Nu var det väl ändå tur att det inte kom fram nån björn, ingen varg heller. Fast jag erkänner, ville väldigt gärna se dom..

Att höra fötterna smattra mot gruset med endast mina andetag och någons fågels kvitter som sällskap. Höra skogen prata sådär som den bara kan efter regn. Se hur alla blåbärsbuskar fullkomlig lyser styrka och solens strålar som letar sej fram mellan talltopparna. Orörd mark där älgar trampar sina egna stigar. Har jag nämnt tidigare att jag är förälskad?! I skogen..

21 km lycka…

Tack livet!

Tack skogen!

Att sen komma hem till systra min, till dukat bord och denna utsikten…
Ibland, mina vänner, är livet bra underbart….

Förälskad…

Har medvetet hållit mej borta från bloggen några dagar. Endast av den anledningen att nästa inlägg skulle avslöja en viss resa norrut. Nu är resan gjord, och personen som skulle överraskas är överraskad.

Så nu kan jag äntligen dela med mej av vad som så länge har varit i mina tankar. Och allt handlar om ren luft, grusvägar och stigar. Allt handlar om en liten by i Gästrikland. Backberg…. En plats där åker och skog är mer förekommande än betong och radhus. En by där människorna faktiskt vet att grannen var på party hos den andra grannens kusin för en månad sen. En liten trygg by. Där min tvillingsyster bor..

Där är jag nu. Bland åkrar och lamm. Hästar och smörblommor. Mygg och rödvin. Hos min syster..

Att få vakna till total tystnad är få förunnat. Här är det tyst, (om man bortser från småkusiner som stojar från tidig morgon till sen kväll). Tyst…
Och magiskt vackert.

Det här med att vara förälskad i löpning har sina fördelar. Naturen älskar att visa upp sej, lika mycket som jag älskar att beskåda den.

Jag är kär!

Maradebut!!!!!

She made it!!!!

Oj vilken resa. Vilken dag. Vilken upplevelse!!!!

Vaknade tidigt för att slänga i mej frukost nr ett. (Tänkte att det var bäst med två frukostar eftersom starten gick redan kl 12.)
Somnade gott om och inväntade väckning. Nervös som säkert alla löpare var idag pladdrades det runt köksbordet om lämplig klädsel. Jag har ju, som tur är, inte det bekymret. Ganska skönt faktiskt att alltid veta vad man ska ta på sej. (Valde dock löpartajts istället för shorts) vädret skulle ju inte vara det bästa. I sista stund tryckte Adina (värdinnan för helgen) på mej en mössa! What!?
Mössa?! (Ni ska veta hur glad jag var över den mössan vid målgång senare…)
Tok gjorde som tok sa!

Spänd och förväntanfull hoppade vi på tunnelbanan mot Stadion. Ingen av oss visste vad vi hade framför oss. Inte jag och inte heller mima värdar.

Framme på Stadions hållplats kryllade det av löpare! Smart att hålla sej ifrån regnet så länge det gick! Passade där på att ta på mej vingarna och började dela flyers. Som sist, på varvet, var alla nyfikna på varför jag var klädd så tokigt och om jag verkligen skulle springa med ”dendär” dräkten. Ja men det är väl klart?! Så konstigt är det väl inte med en blond liten tjej som springer ett Marathon med änglavingar. Eller?!

Trotsade regnet till sist och begav mej mot startfållan. Kissnödig, såklart!!! Bara till att lugnt ställa sej i kön tillsammans med 100-tals andra nödiga. Väl i fållan gick det undan. Tjoff tjoff så hade vi startat!

Som jag flög!!! Benens var fulla med energi och ville springa fort fort fort. Pannbenet fick verkligen kämpa för att hålla farten nere. Klocka in 10 km på 59min. Kände att det var dax att öka. Hade länge spanat in en potential rygg att hänga på och så blev det. Löpare 19200, Alexander blev mitt offer. Och snabbt märkte han att jag låg i rygg. Det kunde inte blivit bättre!!! Tillsammans ökade vi farten och tillsammans tog vi km för km. Delade energikakor och gel. Delade hela loppet. Passerade 30 km på 2.52. Ökade liite till. Kände då att det var dax att släppa honom. Men vissen blick drog han iväg! Där bak kämpade jag mot regnets synålar och vinden som slet i mina kläder.
Den sista milen…. För er som sprungit innan vet hur det känns. Hur benen fullkomlig totalvägrar att svara på tilltal.
38,,,39,,,40,,41,, och där ser jag Stadion!!! Började gråta och skrika på samma gång. Skrek åt publiken att hjälpa till. Alla löpare hade lika ont som jag, och vi behövde hjälp! Det fick vi! Publiken gick igång och nya krafter kom som från ingenstans. Tårarna rann av lycka och smärta!

Klockade in min debutmara på 4.10…
Väl i mål ramlade jag ihop. Grät ännu mera och var totalt LYCKLIG!!

Staplade ut från Stadion och där, på andra sidan stängslet stod han. hjälten! Löpare 19200! Fick aldrig tillfälle att tacka honom
Gör hans insats så jag gör det nu!!
Utan dej, så har jag ingen aning om hur det hade gått! Tack snälla för din tid och ditt tålamod! Du kommer att bli en FANTASTISK löpare!!!

Hemma igen.. Efter en låååång färd hem. En färd som i vanliga fall tar 20 min tog denna gången en timma. För jag kan inte gå!

Upptäckte att oj, va solen tar i Stockholm!!!

Efter en låååång, och då menar jag låååååååång dusch dukades det fram med Thaimat. Min aptit var väl sådär… Visste att jag bar tvungen att äta så det var bara till att lassa in.
Med vin i glaset, stor godisskål och det här

tackar jag nu för mej…

Sjukt nöjd, otroligt stel, ännu tröttare och sååå lycklig!!!!

//Sofia ”The amazing Angel”

Sista dagarna…

Nu drar det ihop sej. Nerverna ligger ytligt. Ja, nästan utanför hela min skepnad. Varje steg jag tar gör mej påmind om lördagens kraftprov.

Träningen samma vecka som ett Marathon ska ju, enligt experterna, vara lugn. Några få korta pass. Det spritter i benen. Tryckte till med transportlöpning/glädjelöpning till jobbet i morse. En tur på 5,5 km. Med en sån kort diatans är det svårt att hålla emot. Jösses vad det gick undan! Ren glädje!!! Benen jublade av att få jobbba. Själen log när känslan av rinnande svett drog ner längs ryggraden. Hela kroppen skrek ”MER, FORTARE, LÄNGRE!!” Solens strålar smekte mej i ansiktet, vinden slet i håret och fötterna gick som av sej själva.

Då, när känslan av att vara oövervinnelig kröp upp, visste jag att det är såhär det ska kännas på lördag! Oövervinnelig!! (fast då med brutal smärta i benen.) Då är mitt enda hot dom smygande spökena som har en tendens att plötsligt flyga på mej. Trycka ner mej i botten och väl där, hålla mej kvar. Dessa förbaskade spöken! TVI er!

Nu ligger största fokus på att vinna över dessa spöken och att hitta en plan, ett mantra som kommer att hjälpa mej imål.

Att jag klarar av att springa över 4 mil, det råder det ingen tvekan om. Men att hålla ett hyffsat bra tempo loppet igenom och inte låta tankarna stoppa mej, det är där jag är orolig…
Om jag redan är orolig för kommande tankar.. Ujujuj..

Det finns mycket att jobba med innan jag kan kalla mej själv för en riktig långdistanslöpare.
Löpare är jag, i både kropp och själ.
Långdistanslöpar är jag på lördag eftermiddag. Någon gång mellan 15.45-16.00 korsar jag/The Angel mållinjen på Stockholm Stadium.

Som en långdistanslöpare!
Som en superhjälte!
Som en ny människa!

Vi ses på lördag!!!

// Sofia ”The worried Angel”

Hur lyckas jag….?

Ååhh vilken underbar kväll. Varmt och just sådär stilla och fridfullt som det bara kan kännas på försommaren. Dagen hade varit fullbokad, till den bredd att ingen träning skulle hinnas med innan kl 22. Så, då får man springa kl 22. Enkelt. Alldeles för sent, I know, men jag ville såå gärna njuta av kvällen på bästa sätt.

Snörade på mej skorna. Linne och shorts. PERFEKT!
En sakta tur, i behagligt ”tänka” tempo. Njuta tempo. Bara jag och mina fotsteg.. Tyst tyst tyst….

Svängde ut på cykelbanan längs en trafikerad led för att ta mej mot skogen och dess stigar. Njöt av värmen och mina andetag…

Trampar snett….

Åker i backen med ett skrik..

1000 tankar- Stockholm Marathon, bruten fot, ajajajajaj, hjälp!!!!!”

Ingen stannar…

Flera förbipasserande bilar såg det hända.. Ingen stannar. Där ligger jag, på cykelbanan och kvider. Ingen stannar.. Kravlar mej upp, inspekterar skadorna. Skrubbsår och stukad fot. Gråter. Linkar hem…

Skrev för ett tag sen om civilkurage. Om att hjälpa andra. Om att ingripa när det behövs.

Vad var det som gjorde att ingen stannade, när dom såg mej falla handlöst? Tänkte dom, någon annan stannar säkert? Men det var ingen som stannade…. Ingen.. Varför?

Får nog aldrig det svaret..

Idag vilas det igenom dagen och kvällen ska spenderas med ett härligt inspirerande och bloggande gäng. Tillsammans ska vi svinga kettelbells och stretcha/varva ner med yoga. Och säker kläcka X antal tokiga idéer.

Tejpar foten ordentligt, såklart! Fick ett fint tips av min goda vän Adina om självhäftande, färgglada bandage. Finns tydligen på Apotekets djuravdelning.. Måste kollas upp!

Laddar batterierna inför kvällens bloggträff med finfin frukost!!

//Sofia ”One sore Angel”

Kyss mina lår lycka till!

Med minde än 2 veckor kvar börjar det pirra riktigt ordentligt både här och där. Känner mej för lugn och förväntansfull ena stunden och nästan hysterisk i nästa.

Efter varvet, som inte blev som planerat, har mitt självförtroende fått sej en riktig törn. (Törn, skulle mer kalla det för käftsmäll!) Träningen har gått trögt sista veckan. Tar det som bevis att jag tog ut mej ordentligt. Och då känns helt plötsligt tiden och prestationen mycket bättre. Då benen och kroppen blev riktigt, riktigt slitna. Hade inte kunnat gjort det bättre med andra ord!
*klappar mej själv på axeln*

Idag är första dagen som jag känner att benen svarar på tilltal. Har försökt mej på lättare löprundor, några fartökningar men har fått kämpa som ett djur för att klara av det. Just därför var träningsmängden minimal förra veckan. Men det gör inget!! Något positivt har kommit ur allt elände med rehab. Att man måste ge kroppen tid att läka och även att lyssna på vad den har att säga. Och i detta fallet ”Hörrö Sofia, ta de lugnt några dagar nu va, jag har fullt upp här med att reparera!”

SÅ, Hur kommer det nu att gå? Frågan är inte OM hon tar sej i mål, utan mer NÄR kommer hon i mål. Och hur kommer foten att kännas efter 42 km.

MEEEEN!!

Det är ju det här jag har tränat för.! Den oändliga mängd svett som runnit ner för ryggen. Dom många km stig som ligger bakom mej. Alla styrkepass, all spinning som fortfarande svider i röven, vattenlöpning med fånig flytväst.
Allt det här för att klara av det stora kraftprovet, MARATHON!

42 km vilja! 42 km glädje!

Det blir till att lita på träningen och ge alla hjärnspöken en rejäl omgång.

Lita på min träning! Lita på mina ben! Lita på min kapacitet!

Litar på orden ”Vill du vinna, spring 100 meter… Vill du ha en upplevelse, spring ett Marathon!

Jora,,, nä men den satt ju fint!

Kan någon snälla förklara detta fenomen för mej för jag förstår ingenting!! Hur kommer det sej att, efter 6 veckors löpvila/rehab och bara 2 veckors försiktig löpning gör att jag klipper in med 18 km i rekord tempo?! Utan att det var jobbigt?! Hur är det möjligt?!

Första veckan efter rehab var tung. Mycket tung. Tunga trötta fötter och ben kämpade sej igen dom korta rundorna. Konditionen var som bortblåst, och fler hjärnspöken än någonsin gjorde entré.

Vecka 2,,, nja,, inte var det mycket bättre då heller. Kunde öka distansen men inte farten.

Vecka 3. Då händer det något. Då är det precis som om jag aldrig har varit skadad! Flyger fram med lätta steg och ser, till min STORA förvåning att det går snabbt. Riktigt snabbt! Snabbare än någonsin! Utan allt för stor kraftansträngning…
Jag är stum!

Och sååå glad!!! Detta måste betyda att korten spelades rätt under rehab. Fortfarande rädd för att riva upp skadan såklart men så glad över att se, och känna, hur kroppen svarar när jag ber den prestera.

Nu kan jag lugnt luta mej tillbaka och med ett litet smile längta till nästa helgs Göteborgsvarv..

Så här glad blir man när milen klockas in på nytt PB! ( strax innan Götaälvsbron slängde jag mej i gräset av ren lycka!)

Vi ses nästa helg!

//Sofia ”The Flying Angel”

Varför väntade jag så länge…

Det är mycket som är premiär. Har än så länge, fram tills nu, bara fått äran att njuta av höst och vinter löpning med allt vad det innebär. Det här med att springa lättklädd i värme är något helt nytt. Att få njuta och se hur naturen exploderar i grönska, visst, det har man sett förr. Men inte lättklädd i löparskor! Och det är en stor skillnad om ni frågar mej. Att få svettas och flåsa i takt med vindens sus bland löven. Upptäcka nya stigar där höstens löv förmultnar till en salig gegga. Vårbäckar fyllda med liv. Sjöar som speglar himlens blåa färg.
Varför har jag väntat så länge?! Varför tog jag inte beslutet tidigare, att slänga ciggen och snöra på mej löparskorna?
Antagligen i rädsla för att sakna eller missa något.. Vad fanns det att sakna där ute på balkongen? Förgiftningen, den gråa huden eller ensamheten?

Det jag borde ha saknat är det här!!!!

Snälla,, gör det bara. Kasta bort den där giftpinnen nu! Stampa på paketet och lova dej själv att istället för att förgifta dej själv, ge dej ut på en skogsstig och låt skogen heala dej….

Jag lovar, det är värt varenda steg!!!!

//Sofia ”En rökfri, skogsfrälst, Ängel”

Bevismaterial. Nu är hon tillbaka!!

Lycklig är bara förnamnet. Jodå, ni ser/hör/tror rätt. Jag är tillbaka! Tillbaka i spåret, i skogen, bland fågelkvitter och vitsippsbackar.

Undviker allt vad asfalt heter och tuggar barrstig.

Där fåglarna sjunger sin vackra vårsång och  skogen fullkomligt skriker vår. På en enslig barrstig, där hittar ni mej! Med ett smile, större och mer innerligt än något smile ni någonsin sett.

Ett leende av lycka…

 

//Sofia ”The happy Angel”

 

(filmen är ca en vecka gammal och har inte publicerats då jag kände mej osäker på dess äkthet. Men efter några, lite längre, rundor kan jag konstatera att det är sant! I´m BACK!)

This is serious SHIT!!!

Nu mina vänner, nu är det allvar!!!

Riktigt allvar! Mina 6 veckors rehab är över och, med läkarens tillåtelse, dax att börja springa igen. Med bara 3 veckor kvar till Göteborgsvarvet erkänner jag att viss panik har infunnit sej.

Hur i hela fridens namn ska jag hinna få upp farten igen?!

Var ute på en liten, liiiten runda häromdagen för att känna hur foten kändes, och det var inga bekymmer. Bekymmret var flåset. Flåsade och kämpade som om jag aldrig sprungit innan. Den käftsmällen var inge vidare att uppleva. Har dock fått information om att flåset kan vara tillbaka om 2-3 veckor. Kroppen glömmer snabbt men är lika snabb på att komma ihåg. Det känns betryggande…

Så nu är det bara till att hålla tummar och tår! Att jag har spelat mina kort rätt under rehab och att ”fotfan” hålller! (ursäkta det dåliga språket)

Tar i eftermiddag med mej kameran och förevigar/dokumenterar detta mycket viktiga träningspass. Allt hänger på dagens löprunda. Hela livet faktiskt. För kan jag inte springa… Då kan jag lika gärna dö..
Hua, starka ord dedär men då kanske ni förstår hur mycket löpningen betyder och hur mycket jag älskar skogen och dess småstigar.

Min väg, min glädje, mina andetag och mina tankar.

HÅLL TUMMARNA NU!!!!

LETS GOOOOO!!!!!!

//Sofia