Säger hon som bara försvann..
Hon som helt plötsligt bara var borta. Vad har hon gjort under dessa dagar av total ekotystnad?
Hon har tänkt.. Klyschit va?!
Tänkt, undrar ni nu, det gör vi ju hela tiden men inte försvinner vi för det.
Nja, hon funkar ju inte riktigt så den här Ängeln. Den här Ängeln behöver tillåta sej själv att riktigt gräva ned sej i tankar och ibland även tillåta kroppen att känna efter. På riktigt. Vilket kan vara mycket plågsamt.
Prova själv. Försök att landa i din kropp och känn hur den egentligen känns. Längst där inne, dit bara du når. Hur känns det just där inne?
Det är just sånt som jag har sysslat med. Känt efter på riktigt!
Frågat frågor som, varför springer jag?
Varför pressar jag mej alltid till det yttersta? Blir man någonsin nöjd? Måste man behaga alla andra? Vad vill mitt hjärta? Varför mår jag bäst i skogen? Hur kan min kärlek till en hund vara så stark?
Men nu har hon käkat fel svampar tänker ni och ruskar lite bekymrat på huvudet. Men har jag det, käkat svamp alltså? 😉 Ja, kanske en kantarell eller två men inget annat konstigt.
Har helt enkelt hamnat i någon form av, vad ska vi kalla det, reflektionstid.
Mitt liv är, för tillfället, fullt av stora förändringar på det privata planet och kanske har dessa förändringar satt igång en process någonstans i mitt djupaste inre. En process som jag helt enkelt måste tillåta mej själv att känna och lyssna till.
Kroppen säger ifrån. Den har i omgångar under dom senaste veckorna gett mej feber, kräkningar, feber igen, känt mej arg/irriterad och ett allmänt dåligt allmäntillstånd. Precis som om den pratar med mej och säger ”Så ja, Sofia. Lägg dej ned nu och känn efter.”
Det är sällan, mycket sällan som jag har lyssnat på dessa signaler. Vilket innebär att när jag väl lyssnar, ja då kommer allt ut. Bägaren liksom rinner över.
Tror ni känner igen detta scenario.. Vissa av er iallafall..
I vilket fall som helst så ligger jag här nu med min vapendragare tätt vid min sida. Han som förstår. Är det därför jag älskar honom så kopiöst mycket? För att vi inte behöver prata. För att vi pratar det tysta språket via telepati..
Just den känslan, den skogen och djuren ger mej. Den tysta självklara kärleken. Den energin som vi människor kommer längre och längre ifrån. Den självklara energin som naturen och dess varelser delar med sej av. Den energin kan jag inte leva utan.
När kroppen säger stopp, då är det till skogen jag ska gå (inte springa). Sätta mej under en ek (som Ferdinand) och låta ekens energi fylla mina sinnen.
Sen när kroppen känns bra igen, då kan jag låta mina fötter få tassa på barrstigarna igen.
Inte just nu… När kroppen känns bra igen. Nu behöver den vila. Den är trött. Trött på att alltid prestera och trött på att alltid ligga på topp.
Jag vill flyga igen! Måste bara putsa mina vingar lite först..
//Sofia ”The ‘will fly again’ Angel”
