Som hon sprang..

Vilken dag! Vilken,, hm,, gräslig dag att försöka springa 21 km på rekordtid.
Men skam den som inte försökte!

Och det gjorde nog alla. Försökte.

Tackar Göteborgs Energi för startplatsen i grupp 6. Så långt fram bland startfrupoerna kan man ju ändå inte skylla på att det var trång om tiden blev ”dålig”. Även tack till Exide för mycket väl förvarat privatklädsel.

Hade sikte på 1.45 som sluttid. Med vinterns envisa träning så fanns det krut i benen. Värmde upp ordentligt. (Något jag lärt mej den sista tiden och att det gör stor skillnad) Kände mej fräsch och i form när startskottet gick.

Tog det vackert. Höll lugnt 5.30 tempo men redan efter säldammsbacken så tvekade jag. ”Ska det kännas såhär? Ska pulsen vara så hög?”

Joggade på några km till och innan/på bron kom tanken på att bryta. Men av erfarenhet från Växjö Marathon så vet jag hur ont det gör att göra just det, bryta.

Efter Älvsborsbron kom första energistationen. Där stannade jag. Min puls var för hög och frossan var tydlig. Dvs, mådde inte alla bra. Efter några min vila under vattenslangen och några muggar vatten/energidryck så infann sej modet igen.

Ja visst.. Inte skulle jag knalla in på en fin tid men varvet skulle springas!
Och som det sprangs!!

Struntade i att kl tickade på och njöt av varje steg.

Vilken publik, vilken fest, vilka tappra löpare!!!

Såg för första gången gemenskapen som skapas i dessa sammanhang.
Och glädjen…

I höjd med Nordstan såg jag en konstig filur men kameraman på cykel framför sej. Jodå, var det inte självaste Rickard Olsson som, för SVT:s räkning, kämpade mot stela ben och värme.
Och självklar var jag tvungen att chitchatta lite. Reklam för Superhjältar mot cancersåklart!

Värmen var nästan olidlig under loppet och luften stod still. Mitt på Götaplatsen slog väderguden till. Åska, regn och hagel! Aldrig förr har mina vingar varit så tacksam för regn..
Huden njöt av varje droppe och kroppen fick ny energi.

Då gick det undan.
Men bara några få km kvar så fick steget äntligen lite kraft. Flög fram. Passerade löpare för löpare. Meter för meter närmade jag mej målet.
Luften var lätt och steget lika så. Ropade och skrek till löpare jag passerade att ”kom igen nu, 3 km kvar!!! Kom igen!!”

Ja,, ni förstår.. Kallas även endorfiner.

Mängder med endorfiner!

I målfållan så var jag bara lycklig. Lycklig över beslutet att springa med glädje. Det är nog ett av dom bästa besluten någonsin.

Såg varvet med nya ögon. Såg alla barn längs med banan. Delade ut 100-tals highfives och det knäpptes nästan lika många kort. Stannade ofta och tog mej tid att dricka. Stannade för små tindrande nyfikna ögon.

Tack livet för denna upplevelsen och tack Göteborg för all glädje!

Vi ses nästa år..

//Sofia ”The ‘still Running” Angel”

Som hon sprang..

Vilken dag! Vilken,, hm,, gräslig dag att försöka springa 21 km på rekordtid.
Men skam den som inte försökte!

Och det gjorde nog alla. Försökte.

Tackar Göteborgs Energi för startplatsen i grupp 6. Så långt fram bland startfrupoerna kan man ju ändå inte skylla på att det var trång om tiden blev ”dålig”. Även tack till Exide för mycket väl förvarat privatklädsel.

Hade sikte på 1.45 som sluttid. Med vinterns envisa träning så fanns det krut i benen. Värmde upp ordentligt. (Något jag lärt mej den sista tiden och att det gör stor skillnad) Kände mej fräsch och i form när startskottet gick.

Tog det vackert. Höll lugnt 5.30 tempo men redan efter säldammsbacken så tvekade jag. ”Ska det kännas såhär? Ska pulsen vara så hög?”

Joggade på några km till och innan/på bron kom tanken på att bryta. Men av erfarenhet från Växjö Marathon så vet jag hur ont det gör att göra just det, bryta.

Efter Älvsborsbron kom första energistationen. Där stannade jag. Min puls var för hög och frossan var tydlig. Dvs, mådde inte alla bra. Efter några min vila under vattenslangen och några muggar vatten/energidryck så infann sej modet igen.

Ja visst.. Inte skulle jag knalla in på en fin tid men varvet skulle springas!
Och som det sprangs!!

Struntade i att kl tickade på och njöt av varje steg.

Vilken publik, vilken fest, vilka tappra löpare!!!

Såg för första gången gemenskapen som skapas i dessa sammanhang.
Och glädjen…

I höjd med Nordstan såg jag en konstig filur men kameraman på cykel framför sej. Jodå, var det inte självaste Rickard Olsson som, för SVT:s räkning, kämpade mot stela ben och värme.
Och självklar var jag tvungen att chitchatta lite. Reklam för Superhjältar mot cancersåklart!

Värmen var nästan olidlig under loppet och luften stod still. Mitt på Götaplatsen slog väderguden till. Åska, regn och hagel! Aldrig förr har mina vingar varit så tacksam för regn..
Huden njöt av varje droppe och kroppen fick ny energi.

Då gick det undan.
Men bara några få km kvar så fick steget äntligen lite kraft. Flög fram. Passerade löpare för löpare. Meter för meter närmade jag mej målet.
Luften var lätt och steget lika så. Ropade och skrek till löpare jag passerade att ”kom igen nu, 3 km kvar!!! Kom igen!!”

Ja,, ni förstår.. Kallas även endorfiner.

Mängder med endorfiner!

I målfållan så var jag bara lycklig. Lycklig över beslutet att springa med glädje. Det är nog ett av dom bästa besluten någonsin.

Såg varvet med nya ögon. Såg alla barn längs med banan. Delade ut 100-tals highfives och det knäpptes nästan lika många kort. Stannade ofta och tog mej tid att dricka. Stannade för små tindrande nyfikna ögon.

Tack livet för denna upplevelsen och tack Göteborg för all glädje!

Vi ses nästa år..

//Sofia ”The ‘still Running” Angel”

Vingarna är putsade.!

Under vintern har hon kämpat. Mot hjärnspöken och under skivstänger.

Starkare än aldrig förr kliver hon nu i sina vingar och tar sej an årets Göteborsvarv.

Dräkten har fått sej en liten makeover, eller rättare sagt, lite mindre tyg. Med dagens väderprognos som lyder bort i tok för varmt så var det nödvändigt.

Men.

Hon klarade Stockholm Marathon förra året, då vinden slet i hennes vingar och regnet piskade som synålar i ansiktet.

Och nu är det dax att springa runt Göteborg.

Någonstans runt bro nr 2 och avenyn kommer det att börja svida.
Det är då det börjar.

Kampen mot det onda.
Kampen mot spökena.
Kampen mot tiden.

Nu kör vi!!!
//Sofia ”The ‘never give up’ Angel”

She’s safe!

Vilken resa. Vilken mardröm!

Efter Göteborgsvarvet staplade jag iväg på stela ben för att möta upp fler Varvslöpare ur den fantastiska, ensamma, löparklubben Lonesome Runners.

Efter den mycket kalla och trånga duschen i ishallen (?!), (jo, i ishallen. På en utrullad matta, mitt på isen, fick vi kvinnor snäll ta av oss blöta löparkläder för att sen dela ett litet skrymsle med vattenslangar. Kalla och rena blev vi iallafall…) transporterade mina stela, blåfrusna, ben mej mot Krakow.

Panerad ost och öl stod på menyn.
Vilken härlig kväll vi fick! Applåder delades flitigt ut till nytillkomna löpare och både ölen och skrattet flödade.

Trötta, men glada, delade vi både desserttallrikar och löparhistorier.

Kvällen blev så lyckad som den endast kan bli i sällskap av dessa ensamma löpare. Dom som enbart ses en gång om året. Dom som älskar dedär med att springa ensam… Dom som är som jag..

Klockan närmade sej midnatt. Det var dax att bli ensam igen. Med ett smile på läpparna och oändligt många kramar lämnade jag stället.
Hoppade in i en taxi för att ta mej hemåt. Väl hemma på trappan.. VÄSKAN?!
Fina Ulrica, som för övrigt bor ett stenkast från mej, blev helt till sej!
”Men Sofia, ligger inte hela The Angel i den väskan?! Det är ju KATASTROF!!”

Utan batteri i mobilen gick det inte att kontrollera om väskan låg i taxin eller kvar på resturangen..

Och det gick även inte att ringa restaurangen dagen efter då den var stängd. Fick lugnt och sansat vänta till måndags eftermiddag.

She’s safe!

Aningen tillknycklad men säker!

*pustar ut*

Vi ses!

//Sofia ”One Lonesome Angel”

Som hon sprang!!!

Jodå. Hon sprang och sprang och sprang. Kom i mål på nytt personbästa. Men det var väl inte riktig det allt handlade om, eller?!

Dagen startade med stress. Såklart. Det var ju inte en vanlig dag och ingen vanlig löprunda. Vingarna skulle putsas och kinder, fransar målas. Visste att dedär sminket skulle vara borta inom några km men ville vara fin vid utdelningen av våra flyers.

Packade ihop mina saker, ställde in ryggsäcken med ombyteskläder på den eminenta förvaringsplatsen.

Höll mej runt mässan. Kändes som om det var mest folk där. Det kryllade av människor överallt och alla, nja nästan alla, ville veta varför det stod en Ängel och delade ut lappar. Men då fort dom fick en lapp i handen så förstod dom att jag inte var ett ”möhippeoffer”.

Delade flyers för glatta livet. Tog extra god tid på mej vid varje passerande barnvagn eller meterhög människa. Det är ju inte varje dag dom får prata med en Ängel…. Mycket uppskattat bland föräldrarna eller mormor eller vem det nu var som hade äran att för dagen passa dom små liven. Sista lappen delades ut och det var dax för start.
I startområdet var det ingen som riktigt vågade sej på att prata med mej eller ifrågasätta min utstyrsel. Dom tittade bara konstigt på mej. Haha, va märkligt . Har dom aldrig sett en löpare utklädd till Ängel förr?! Ler..

PANG! Där gick starten och som vanligt flög jag iväg. Ganska snabbt fick jag lägga band på mej själv och saktade ner. 5 km, inga problem, 7, 9, 10, 12… Och där tog det slut. Klockan tickade på och jag insåg mer och mer att det kommer inte att gå. Tidsplanen, som jag så noga hade tänkt ut, föll i spillror.
Alla hejade! ”Heja Ängeln, kom igen Ängeln”. Och det var ju fantastiskt roligt!! Men det fanns inget att ge. Benen var slut, jag var slut. Löpare efter löpare passerade mej och otaligt många negativa tankar beslöt sej för att hoppa in i mitt huvud. Men jag sprang, och sprang och sprang.
Väl upp mot den fruktade Avenyn kom nya krafter! Så pass att den stackars tjejen med mikrofon fick springa efter mej och skrika sina frågor. ”hur går det, känns det bra, har du sprungit förr” och så hade jag flugit förbi.. Stackarn..
3 km kvar. Då hände något. En glimma av hopp. Bara 3 km kvar. Bara 15-16 min. Bit ihop, BIT IHOP!!!

Passerade mållinjen på 1.57.37
Hela 10 min senare än tänkt. Men jag kom imål! HEL! Utan några nya skador eller någon gammal uppriven sådan. En hel Ängel som nu siktar mot större, längre och snabbare mål. Stockholm Marathon 2 juni

Med handen på hjärtat och benen i mycket stelt tillstånd måste jag ta tillfället i akt och tacka alla löpare, publiken, funktionärerna och alla runt omkring för en fantastisk dag! För det blev det ju,,, Mitt budskap kom fram och nu hoppas jag, och mina vänner Superhjältarna att fler ska, tillsammans med oss, fortsätta kampen mot det onda.

Gör det bara, var en Superhjälte! Hjälp oss hjälpa!!

//Sofia ”The Angel”

En Ängel springer Göteborgsvarvet!

En Ängel. En Änglalik sådan. En med vita vingar och starka ben. En Ängel som springer för att fler ska få chansen att springa. En Ängel, som ensam inte kan göra så stor skillnad. Men med er hjälp kan vi, tillsammans, göra skillnad.

Uppladdningen har varit lång och krokig. Med allt ifrån fantastiska löparupplevelser så som landskapsvyer och ”Runners High”, till stressfrakturer, löparmage och vrickade fötter. Aldrig lät jag skador och tråkiga läkarbesked stoppa mej. Aldrig gav jag upp!
Med skitiga knän, krälandes i lera, kämpade jag vidare. Med Military fitness stärktes kroppen. Med bad och plask fick skador läka. Med ofantligt många löprundor i skog och natur lärde sej kroppen älska löpning till den nivån att nu, nu kan jag inte leva utan mina träningstillfällen.

Kontraster

Så, välkomna att följa min resa runt Göteborg! Min resa för ett friskare samhälle och min kamp mot det onda!!!

Ber er nu att kämpa tillsammans med mej. Alla kan vi vara SUPERHJÄLTAR!!!

Vi ses!!

//Sofia ”The Angel”

Jora,,, nä men den satt ju fint!

Kan någon snälla förklara detta fenomen för mej för jag förstår ingenting!! Hur kommer det sej att, efter 6 veckors löpvila/rehab och bara 2 veckors försiktig löpning gör att jag klipper in med 18 km i rekord tempo?! Utan att det var jobbigt?! Hur är det möjligt?!

Första veckan efter rehab var tung. Mycket tung. Tunga trötta fötter och ben kämpade sej igen dom korta rundorna. Konditionen var som bortblåst, och fler hjärnspöken än någonsin gjorde entré.

Vecka 2,,, nja,, inte var det mycket bättre då heller. Kunde öka distansen men inte farten.

Vecka 3. Då händer det något. Då är det precis som om jag aldrig har varit skadad! Flyger fram med lätta steg och ser, till min STORA förvåning att det går snabbt. Riktigt snabbt! Snabbare än någonsin! Utan allt för stor kraftansträngning…
Jag är stum!

Och sååå glad!!! Detta måste betyda att korten spelades rätt under rehab. Fortfarande rädd för att riva upp skadan såklart men så glad över att se, och känna, hur kroppen svarar när jag ber den prestera.

Nu kan jag lugnt luta mej tillbaka och med ett litet smile längta till nästa helgs Göteborgsvarv..

Så här glad blir man när milen klockas in på nytt PB! ( strax innan Götaälvsbron slängde jag mej i gräset av ren lycka!)

Vi ses nästa helg!

//Sofia ”The Flying Angel”