Vilken dag! Vilken,, hm,, gräslig dag att försöka springa 21 km på rekordtid.
Men skam den som inte försökte!
Och det gjorde nog alla. Försökte.
Tackar Göteborgs Energi för startplatsen i grupp 6. Så långt fram bland startfrupoerna kan man ju ändå inte skylla på att det var trång om tiden blev ”dålig”. Även tack till Exide för mycket väl förvarat privatklädsel.
Hade sikte på 1.45 som sluttid. Med vinterns envisa träning så fanns det krut i benen. Värmde upp ordentligt. (Något jag lärt mej den sista tiden och att det gör stor skillnad) Kände mej fräsch och i form när startskottet gick.
Tog det vackert. Höll lugnt 5.30 tempo men redan efter säldammsbacken så tvekade jag. ”Ska det kännas såhär? Ska pulsen vara så hög?”
Joggade på några km till och innan/på bron kom tanken på att bryta. Men av erfarenhet från Växjö Marathon så vet jag hur ont det gör att göra just det, bryta.
Efter Älvsborsbron kom första energistationen. Där stannade jag. Min puls var för hög och frossan var tydlig. Dvs, mådde inte alla bra. Efter några min vila under vattenslangen och några muggar vatten/energidryck så infann sej modet igen.
Ja visst.. Inte skulle jag knalla in på en fin tid men varvet skulle springas!
Och som det sprangs!!
Struntade i att kl tickade på och njöt av varje steg.
Vilken publik, vilken fest, vilka tappra löpare!!!
Såg för första gången gemenskapen som skapas i dessa sammanhang.
Och glädjen…
I höjd med Nordstan såg jag en konstig filur men kameraman på cykel framför sej. Jodå, var det inte självaste Rickard Olsson som, för SVT:s räkning, kämpade mot stela ben och värme.
Och självklar var jag tvungen att chitchatta lite. Reklam för Superhjältar mot cancersåklart!
Värmen var nästan olidlig under loppet och luften stod still. Mitt på Götaplatsen slog väderguden till. Åska, regn och hagel! Aldrig förr har mina vingar varit så tacksam för regn..
Huden njöt av varje droppe och kroppen fick ny energi.
Då gick det undan.
Men bara några få km kvar så fick steget äntligen lite kraft. Flög fram. Passerade löpare för löpare. Meter för meter närmade jag mej målet.
Luften var lätt och steget lika så. Ropade och skrek till löpare jag passerade att ”kom igen nu, 3 km kvar!!! Kom igen!!”
Ja,, ni förstår.. Kallas även endorfiner.
Mängder med endorfiner!
I målfållan så var jag bara lycklig. Lycklig över beslutet att springa med glädje. Det är nog ett av dom bästa besluten någonsin.
Såg varvet med nya ögon. Såg alla barn längs med banan. Delade ut 100-tals highfives och det knäpptes nästan lika många kort. Stannade ofta och tog mej tid att dricka. Stannade för små tindrande nyfikna ögon.
Tack livet för denna upplevelsen och tack Göteborg för all glädje!
Vi ses nästa år..
//Sofia ”The ‘still Running” Angel”