”Men herregud!! Där kan du ju inte springa. Det vimlar av både varg och björn!”
Men vad ska jag göra då?! När benen och sinnet bara skriker långpass. På välkända stigar och skogsvägar där jag red som barn. Där mina rötter är lika starka som den högsta tall. Om det nu knallar fram en björn eller två. Ja, då dör jag på rätt ställe. Och i rätt skor!
Nu var det väl ändå tur att det inte kom fram nån björn, ingen varg heller. Fast jag erkänner, ville väldigt gärna se dom..
Att höra fötterna smattra mot gruset med endast mina andetag och någons fågels kvitter som sällskap. Höra skogen prata sådär som den bara kan efter regn. Se hur alla blåbärsbuskar fullkomlig lyser styrka och solens strålar som letar sej fram mellan talltopparna. Orörd mark där älgar trampar sina egna stigar. Har jag nämnt tidigare att jag är förälskad?! I skogen..
21 km lycka…
Tack livet!
Tack skogen!
Att sen komma hem till systra min, till dukat bord och denna utsikten…
Ibland, mina vänner, är livet bra underbart….