Bland vargar och björnar.

”Men herregud!! Där kan du ju inte springa. Det vimlar av både varg och björn!”

Men vad ska jag göra då?! När benen och sinnet bara skriker långpass. På välkända stigar och skogsvägar där jag red som barn. Där mina rötter är lika starka som den högsta tall. Om det nu knallar fram en björn eller två. Ja, då dör jag på rätt ställe. Och i rätt skor!

Nu var det väl ändå tur att det inte kom fram nån björn, ingen varg heller. Fast jag erkänner, ville väldigt gärna se dom..

Att höra fötterna smattra mot gruset med endast mina andetag och någons fågels kvitter som sällskap. Höra skogen prata sådär som den bara kan efter regn. Se hur alla blåbärsbuskar fullkomlig lyser styrka och solens strålar som letar sej fram mellan talltopparna. Orörd mark där älgar trampar sina egna stigar. Har jag nämnt tidigare att jag är förälskad?! I skogen..

21 km lycka…

Tack livet!

Tack skogen!

Att sen komma hem till systra min, till dukat bord och denna utsikten…
Ibland, mina vänner, är livet bra underbart….

Varför väntade jag så länge…

Det är mycket som är premiär. Har än så länge, fram tills nu, bara fått äran att njuta av höst och vinter löpning med allt vad det innebär. Det här med att springa lättklädd i värme är något helt nytt. Att få njuta och se hur naturen exploderar i grönska, visst, det har man sett förr. Men inte lättklädd i löparskor! Och det är en stor skillnad om ni frågar mej. Att få svettas och flåsa i takt med vindens sus bland löven. Upptäcka nya stigar där höstens löv förmultnar till en salig gegga. Vårbäckar fyllda med liv. Sjöar som speglar himlens blåa färg.
Varför har jag väntat så länge?! Varför tog jag inte beslutet tidigare, att slänga ciggen och snöra på mej löparskorna?
Antagligen i rädsla för att sakna eller missa något.. Vad fanns det att sakna där ute på balkongen? Förgiftningen, den gråa huden eller ensamheten?

Det jag borde ha saknat är det här!!!!

Snälla,, gör det bara. Kasta bort den där giftpinnen nu! Stampa på paketet och lova dej själv att istället för att förgifta dej själv, ge dej ut på en skogsstig och låt skogen heala dej….

Jag lovar, det är värt varenda steg!!!!

//Sofia ”En rökfri, skogsfrälst, Ängel”

Bevismaterial. Nu är hon tillbaka!!

Lycklig är bara förnamnet. Jodå, ni ser/hör/tror rätt. Jag är tillbaka! Tillbaka i spåret, i skogen, bland fågelkvitter och vitsippsbackar.

Undviker allt vad asfalt heter och tuggar barrstig.

Där fåglarna sjunger sin vackra vårsång och  skogen fullkomligt skriker vår. På en enslig barrstig, där hittar ni mej! Med ett smile, större och mer innerligt än något smile ni någonsin sett.

Ett leende av lycka…

 

//Sofia ”The happy Angel”

 

(filmen är ca en vecka gammal och har inte publicerats då jag kände mej osäker på dess äkthet. Men efter några, lite längre, rundor kan jag konstatera att det är sant! I´m BACK!)

Tack skogen!! Nu lever jag igen!

Så här lycklig blir man när benen får bestämma farten och hundarna är lösa! Slängde mej i en snödriva bara för att jag kan! För att livet är underbart och för att skogen ger så mycket av sin otroliga energi.

Skogen, Jag älskar dej!

//Sofia