Vilken mara!

Hur är det möjligt?

Känner mej helt förbluffad och stolt över det mycket oväntade resultatet.

Med gårdagens stress, utebliven frukost och förvirring i tunnelbanan landade jag på Östermalms IP med pirr i magen. Hämtade nummerlappen och letade upp vänner för att få lite sällskap innan start. Snacket gick om upplägg, laddning och förväntad sluttid. Själv hade jag inget direkt mål. Med så lite löpträning och total långpassbrist så kände jag att det skulle vara en bedrift att bara ta sej imål.

Morgonens stress till flyget hade givetvis satt sina spår i packandet och shortsen var kvarglömda hemma. Sån tur är ingår ju en klänning i ängladräkten.

Mycket kort dock. Just därför säkerheten med shorts under. Äsch, det gick funka. Även planen att ta av mej klänningen om det blev för varmt fick funka. Dvs springa i trosor. Ingen skulle se någon skillnad ändå, intalade jag mej..
(Nu krävde inte vädret en sån drastiskt åtgärd och tur var väl det.)

Hur skulle det gå egentligen? Började bli nervös. Mycket nervös. Vad tusan hade jag gett mej in på? Hade ju inte tränat för Marathon. Inga långpass i benen. Bara några få (3-4) pass på 16-18 km. Sista riktiga långa passet var ju Växjö Marathon i höstas. Och Göteborgsvarvet för två veckor sen.
Det fick gå som det ville tänkte jag. Men imål SKULLE JAG!!

Starten gick och benen ville springa i 5.30 fart. Lät dom göra det. Det förvånade mej ur snabbt km för km avklarades. Publiken var underbar! Stämningen på topp.
Tjoff så var halva distansen avklarad och nu började jag räkna ner.

Passerade 30km och jag väntade på den berömda ”väggen”…
Den som aldrig kom.

Km för km, i hällregn. Ben som fortfarande svarade på tilltal. Västerbron, inga bekymmer.
Passerade löpare för löpare. Alla med stapplande steg. Höll blicken och fokuserade. Tid under 4 Tim var inom räckhåll.

Sista 5 km var det bara viljan som drev mej. En vilja av stål! ”Ge dej inte Sofia!! Du klarar det här!!!”

Och det gjorde jag! Mycket chockad och euforisk korsade jag mållinjen på 4.02. Tårarna sprutade, lyckan var total och tankarna började genast rusa med ord som ”hur gick det till?” ”Det är inte möjligt” ”Är det sant?”

Kände mej oförskämt fräsch och bara lite stel. Tog mej ner mot idrottsplatsen för att få medalj och goddiebag. Batteriet i min telefon var slut och att försöka hitta mina väntande vänner i all röra av folk var ju omöjligt. Regnet öste ner och kroppen blev snabbt kall. Tack vara en snäll medmänniska och löpare fick jag låna hans mobil för att få tag i mitt sällskap. Dom satt fast under jord, på Stadions hållplats och kunde inte ta sej upp till mej. Jag fick helt enkelt ta mej ner!

Och väl där, på perrongen, skulle alla blöta kläder av så torra fick komma på.
Japp. Hon strippade i tunnelbanan. Ingen höjde på ögonbrynet. Alla förstod.

Väl hemma väntade dusch, vin, godis, chips, pizza och mycket gott sällskap!

Och självklart en god natts sömn.

Jag är så otroligt stolt över min insats.
Bevisade ännu en gång att det går! Trots att uppladdningen var katastrof. Något måste jag gjort rätt.

Har allt slit på gymmet givit så bra resultat? All alternativ träning. Tydligen.

Med denna i handen tackar jag Stockholm för i år.

Vi ses nästa år!

//Sofia ”The ‘amazing’ Angel”

Annonser

Dagen är kommen.

06.15. Upp å nicka sockerdricka! Planet skulle gå 08.05 från Landvetter.

Stutsade upp ur sängen med en uns pirr i magen. Är det dax nu? Eller var det imorgon? Vart la jag skorna och just ja, klockan ska med.

Slog på spisen och laddade kastrullen med dubbel portion havregrynsgröt. (Måste vara världens bästa frukost! Billigt, enkelt, gott och nyttigt. Inga konstigheter!)

Gröt tillsammans med saligt många lingon (hemmakokade såklart), Järntillskott, en shot vitaminer och en tuggis magnesium så var dagens första mål avklarat!

Nja.. Nu talade jag väl ändå inte riktigt sanning. Fast det lät jo otroligt bra!

Såhär gick det till.
Vaknade med ett ryck av att telefonen ringde. ”Ja,, gäsp, hallå?”

”Sover du!? Sofia jag hämtar dej nu!!”
Shiiiiiiit!!!! Panik!
På 7 min hann jag väcka barnen, klä dom, samla ihop mina saker, borsta tänderna, smörja in hela mej med solskydd (får ju inte ta med flaskan på planet) Barnen hann knapp förstå någonting innan vi satt i bilen.
Frukost?! Vingummin! I bilen på väg till Landvetter.

Är jag förvånad? Nä! Så typiskt mej!
Men men I MADE IT!

Fick ju lite frukost på planet med den var ju knappt var värt att kallas frukost.

Äsch. Det går nog bra! 😳

På plats vid bagagebandet stod hon, Kajsa, hon vars startplats överlåtits till mej.

Med startnummer 9215
(Medveten om att detta bryter mot reglerna att överta startbevis men så fick det bli denna gången. Har skickat mail till tävlingsledare men inte fått något svar.)

Nu började det pirra riktigt i magen. Ojoj det är verkligen dax!

Bussen in till stan för att hämta nummerlappen, kanske vila mej på någon gräsmatta med vingarna som kudde. Möta bästa Adina för att överlämna packning. Och sen, ja just det, SPRINGA!!!

Dräkten är med och så även jag!

Nu kör vi!!

//Sofia ”The ‘almost missed the flight’ Angel”

Som hon sprang..

Vilken dag! Vilken,, hm,, gräslig dag att försöka springa 21 km på rekordtid.
Men skam den som inte försökte!

Och det gjorde nog alla. Försökte.

Tackar Göteborgs Energi för startplatsen i grupp 6. Så långt fram bland startfrupoerna kan man ju ändå inte skylla på att det var trång om tiden blev ”dålig”. Även tack till Exide för mycket väl förvarat privatklädsel.

Hade sikte på 1.45 som sluttid. Med vinterns envisa träning så fanns det krut i benen. Värmde upp ordentligt. (Något jag lärt mej den sista tiden och att det gör stor skillnad) Kände mej fräsch och i form när startskottet gick.

Tog det vackert. Höll lugnt 5.30 tempo men redan efter säldammsbacken så tvekade jag. ”Ska det kännas såhär? Ska pulsen vara så hög?”

Joggade på några km till och innan/på bron kom tanken på att bryta. Men av erfarenhet från Växjö Marathon så vet jag hur ont det gör att göra just det, bryta.

Efter Älvsborsbron kom första energistationen. Där stannade jag. Min puls var för hög och frossan var tydlig. Dvs, mådde inte alla bra. Efter några min vila under vattenslangen och några muggar vatten/energidryck så infann sej modet igen.

Ja visst.. Inte skulle jag knalla in på en fin tid men varvet skulle springas!
Och som det sprangs!!

Struntade i att kl tickade på och njöt av varje steg.

Vilken publik, vilken fest, vilka tappra löpare!!!

Såg för första gången gemenskapen som skapas i dessa sammanhang.
Och glädjen…

I höjd med Nordstan såg jag en konstig filur men kameraman på cykel framför sej. Jodå, var det inte självaste Rickard Olsson som, för SVT:s räkning, kämpade mot stela ben och värme.
Och självklar var jag tvungen att chitchatta lite. Reklam för Superhjältar mot cancersåklart!

Värmen var nästan olidlig under loppet och luften stod still. Mitt på Götaplatsen slog väderguden till. Åska, regn och hagel! Aldrig förr har mina vingar varit så tacksam för regn..
Huden njöt av varje droppe och kroppen fick ny energi.

Då gick det undan.
Men bara några få km kvar så fick steget äntligen lite kraft. Flög fram. Passerade löpare för löpare. Meter för meter närmade jag mej målet.
Luften var lätt och steget lika så. Ropade och skrek till löpare jag passerade att ”kom igen nu, 3 km kvar!!! Kom igen!!”

Ja,, ni förstår.. Kallas även endorfiner.

Mängder med endorfiner!

I målfållan så var jag bara lycklig. Lycklig över beslutet att springa med glädje. Det är nog ett av dom bästa besluten någonsin.

Såg varvet med nya ögon. Såg alla barn längs med banan. Delade ut 100-tals highfives och det knäpptes nästan lika många kort. Stannade ofta och tog mej tid att dricka. Stannade för små tindrande nyfikna ögon.

Tack livet för denna upplevelsen och tack Göteborg för all glädje!

Vi ses nästa år..

//Sofia ”The ‘still Running” Angel”

Som hon sprang..

Vilken dag! Vilken,, hm,, gräslig dag att försöka springa 21 km på rekordtid.
Men skam den som inte försökte!

Och det gjorde nog alla. Försökte.

Tackar Göteborgs Energi för startplatsen i grupp 6. Så långt fram bland startfrupoerna kan man ju ändå inte skylla på att det var trång om tiden blev ”dålig”. Även tack till Exide för mycket väl förvarat privatklädsel.

Hade sikte på 1.45 som sluttid. Med vinterns envisa träning så fanns det krut i benen. Värmde upp ordentligt. (Något jag lärt mej den sista tiden och att det gör stor skillnad) Kände mej fräsch och i form när startskottet gick.

Tog det vackert. Höll lugnt 5.30 tempo men redan efter säldammsbacken så tvekade jag. ”Ska det kännas såhär? Ska pulsen vara så hög?”

Joggade på några km till och innan/på bron kom tanken på att bryta. Men av erfarenhet från Växjö Marathon så vet jag hur ont det gör att göra just det, bryta.

Efter Älvsborsbron kom första energistationen. Där stannade jag. Min puls var för hög och frossan var tydlig. Dvs, mådde inte alla bra. Efter några min vila under vattenslangen och några muggar vatten/energidryck så infann sej modet igen.

Ja visst.. Inte skulle jag knalla in på en fin tid men varvet skulle springas!
Och som det sprangs!!

Struntade i att kl tickade på och njöt av varje steg.

Vilken publik, vilken fest, vilka tappra löpare!!!

Såg för första gången gemenskapen som skapas i dessa sammanhang.
Och glädjen…

I höjd med Nordstan såg jag en konstig filur men kameraman på cykel framför sej. Jodå, var det inte självaste Rickard Olsson som, för SVT:s räkning, kämpade mot stela ben och värme.
Och självklar var jag tvungen att chitchatta lite. Reklam för Superhjältar mot cancersåklart!

Värmen var nästan olidlig under loppet och luften stod still. Mitt på Götaplatsen slog väderguden till. Åska, regn och hagel! Aldrig förr har mina vingar varit så tacksam för regn..
Huden njöt av varje droppe och kroppen fick ny energi.

Då gick det undan.
Men bara några få km kvar så fick steget äntligen lite kraft. Flög fram. Passerade löpare för löpare. Meter för meter närmade jag mej målet.
Luften var lätt och steget lika så. Ropade och skrek till löpare jag passerade att ”kom igen nu, 3 km kvar!!! Kom igen!!”

Ja,, ni förstår.. Kallas även endorfiner.

Mängder med endorfiner!

I målfållan så var jag bara lycklig. Lycklig över beslutet att springa med glädje. Det är nog ett av dom bästa besluten någonsin.

Såg varvet med nya ögon. Såg alla barn längs med banan. Delade ut 100-tals highfives och det knäpptes nästan lika många kort. Stannade ofta och tog mej tid att dricka. Stannade för små tindrande nyfikna ögon.

Tack livet för denna upplevelsen och tack Göteborg för all glädje!

Vi ses nästa år..

//Sofia ”The ‘still Running” Angel”

Vingarna är putsade.!

Under vintern har hon kämpat. Mot hjärnspöken och under skivstänger.

Starkare än aldrig förr kliver hon nu i sina vingar och tar sej an årets Göteborsvarv.

Dräkten har fått sej en liten makeover, eller rättare sagt, lite mindre tyg. Med dagens väderprognos som lyder bort i tok för varmt så var det nödvändigt.

Men.

Hon klarade Stockholm Marathon förra året, då vinden slet i hennes vingar och regnet piskade som synålar i ansiktet.

Och nu är det dax att springa runt Göteborg.

Någonstans runt bro nr 2 och avenyn kommer det att börja svida.
Det är då det börjar.

Kampen mot det onda.
Kampen mot spökena.
Kampen mot tiden.

Nu kör vi!!!
//Sofia ”The ‘never give up’ Angel”

Av ren rädsla.

Jodå, hon lever, frodas kanske inte, men hon kämpar på!

Det är så mycket dom hänt. Och samtidigt inte hänt. Nystartad firma, ny ateljé, ny framtid. Asså, framtiden har väl alltid varit ny men nu mer konkret ny. Skrämmande och spännande konkret.

Men löpningen då? Hur har vi det egentligen med den?

Vågar man berätta.. I ärlighetens namn så har fötterna enbart tagit mej några få mil sen maran i Växjö. Vad hände egentligen där i Växjö? Jo, jag blev rädd…

Rädd för att dra upp en gamla skada. Rädd för att riskera jobbet. Rädd för mej själv och mina, ibland mörka, tankar. I ren rädsla, besvikelse och okunskap ställde jag skorna på hyllan. Försökte förtvivlat trycka känslan av misslyckande åt sidan men det gick inte. Kände mej totalt, TOTALT, misslyckad. Vingarna bar mej inte..

Vad har jag nu lärt mej av denna erfarenheten? Tja, den som det visste. Men när huden blir skrynklig och barnbarnen frågar hur det var att just den där gången mormor/farmor slutade springa, ja, då har jag nog svaret..

Det enda som är klart är att mina fötter måste få springa.

Sen om mållinjen kommer att passeras nästa november i New York, det vet jag då.

Nu kan jag bara lita till min intuition om att springa, det vill jag. Gärna långt och länge. Utan press.

Bara för att jag är född för att springa..

So, lets go!!!

//Sofia ”The ‘keep running’ Angel”

JOY! Pure JOY!

Det är så underbart härligt när bitarna faller på plats. Bit för bit som ett oändligt pussel. Det händer något varje dag och nya möjligheter kikar fram. (Om man vågar se dom..)

Lördag var en sån dag. En sån där bra dag. En dag då man vet att man gjort skillnad!

Lite stressad och med något tungt huvud, efter fredagens vinintag, landade jag i Träningsverkets lokaler strax före 10.00 för att bjuda kunderna på lite träningsglädje! JOY! Passet kallas för JOY då det är glädje som står på schemat.
Högintervall träning med vikt och aktiv vila. Med aktiv vila menas att istället för att stå still och vila mellan varje set så jobbar vi upp pulsen lite till. Genom tex löpning eller höga knän. (jodå, man får vila, ibland…)

Deltagarna var det dubbla till antalet sen förra passet vilket för mej är otroligt roligt! Det innebär helt enkelt att just mitt pass är precis som det uttalar sej för att vara. JOY!

Till min glädje börjar jag nu, sakta men säkert, lära känna deltagarna och kan då leverera vad dom vill ha.

En av deltagarna, låt oss kalla henne Sara, har jag mött förut på ett militaryfitness pass. Just det specifika passet, den gången vi möttes, hjälpte jag henne med den otroliga vikten av hur tankens kraft påverkar resultatet.
Vi var kommenderade ”Jägarvila”i X antal minuter (stå med benen i 90 graders mot vägg, som en osynlig stol). Låt säga 4 min. Denna övning var det sista som hände under just det passet så benen var bra möra när vi började.

‘Sara’ stod bredvid mej och efter bara en kort stund började hon skaka och sa ”jag orkar inte mera”.

”Fokusera på något annat!” sa jag till henne. ”Se på träden, räkna bilar, tänk på var du ska handla senare, försök att koppla bort tanken på att det är jobbigt! Tänk på något annat! Du kan visst klara det! Jag LOVAR!! KOM IGEN NUUUU!!!”

Tror ni det gick vägen? Såklart det gjorde. Hon kunde VISST! Stolt reste hon sej när våra kommenderade minuter var över. Hon kunde! Hon klarade det! Tack vare att någon sa att hon kunde och gav henne push.

Denna Sara var med på mitt JOY. Efter passet berättade hon om en tragisk cykelolycka som hon nu repade sej ifrån och att hon under rehabiliteringen hade tränat just Jägarvila och klarade nu 7 min. Och vid varje träningstillfälle tänkt på mej och mina ord att man kan mer än man tror. Mycket mer!

Mina små ord, ”du kan visst!”, att dom kunde göra en sån stor skillnad… För just denna tjejen. Lika stor skillnad som för mej, som uttalat dom. Att man faktiskt kan göra väldigt mycket skillnad med några få ord.

Tycker spontant att vi svenskar är för tråkiga. Vi vågar inte ta för oss, håller oss gärna på en egen liten kant och gör snällt & fint som vi blir tillsagda. Inget större väsen, finns liksom bara till. En form av trygghet. Vi pratar oftast bara med främlingar om vi måste. Tilltalar inte någon i onödan. Har ofta ett space runt oss på nån meter, och om någon vi inte känner kommer innanför så blir det läskigt och obehagligt.
Why?!

Just det. Varför?! Tänk så många människor vi skulle få äran att möta om vi bara öppnade oss liiite. Bara pyttelite.

Själv anses jag väl som lite knäpp kanske eftersom jag så ofta bjuder på mej själv. Kan prata vitt och brett om allt med vem som helst. Kan krama vem som helst och fullkomligt älskar att lära känna nya människor! Det är otroligt givande.

Men om jag inte vågar fråga eller inte vågar tilltala min medmänniska, ja, då kan jag heller inte förvänta mej ett svar.

I slutet på mitt JOY pass försöker jag lära mina deltagare att vi är starka tillsammans. Vi samlas i en stor ring, håller om varandra och tackar för ett bra jobb. Jag vill på det sättet visa att vi är lika svettiga, lika rödblommiga, lika mycket människor och att alla har dragit sitt strå till stacken.

Att vi tillsammans kan skapa glada hjärtan och ett friskare liv.

Att ingen är själv under JOY. Att vi hjälper varandra!

För er som nu blev nyfikna kom till Träningsverket på lördag kl 10.00 och kämpa med oss så visar jag helt enkelt vad jag menar…

//Sofia ”The ‘don’t be afraid’ Angel”