Hur är det möjligt?
Känner mej helt förbluffad och stolt över det mycket oväntade resultatet.
Med gårdagens stress, utebliven frukost och förvirring i tunnelbanan landade jag på Östermalms IP med pirr i magen. Hämtade nummerlappen och letade upp vänner för att få lite sällskap innan start. Snacket gick om upplägg, laddning och förväntad sluttid. Själv hade jag inget direkt mål. Med så lite löpträning och total långpassbrist så kände jag att det skulle vara en bedrift att bara ta sej imål.
Morgonens stress till flyget hade givetvis satt sina spår i packandet och shortsen var kvarglömda hemma. Sån tur är ingår ju en klänning i ängladräkten.
Mycket kort dock. Just därför säkerheten med shorts under. Äsch, det gick funka. Även planen att ta av mej klänningen om det blev för varmt fick funka. Dvs springa i trosor. Ingen skulle se någon skillnad ändå, intalade jag mej..
(Nu krävde inte vädret en sån drastiskt åtgärd och tur var väl det.)
Hur skulle det gå egentligen? Började bli nervös. Mycket nervös. Vad tusan hade jag gett mej in på? Hade ju inte tränat för Marathon. Inga långpass i benen. Bara några få (3-4) pass på 16-18 km. Sista riktiga långa passet var ju Växjö Marathon i höstas. Och Göteborgsvarvet för två veckor sen.
Det fick gå som det ville tänkte jag. Men imål SKULLE JAG!!
Starten gick och benen ville springa i 5.30 fart. Lät dom göra det. Det förvånade mej ur snabbt km för km avklarades. Publiken var underbar! Stämningen på topp.
Tjoff så var halva distansen avklarad och nu började jag räkna ner.
Passerade 30km och jag väntade på den berömda ”väggen”…
Den som aldrig kom.
Km för km, i hällregn. Ben som fortfarande svarade på tilltal. Västerbron, inga bekymmer.
Passerade löpare för löpare. Alla med stapplande steg. Höll blicken och fokuserade. Tid under 4 Tim var inom räckhåll.
Sista 5 km var det bara viljan som drev mej. En vilja av stål! ”Ge dej inte Sofia!! Du klarar det här!!!”
Och det gjorde jag! Mycket chockad och euforisk korsade jag mållinjen på 4.02. Tårarna sprutade, lyckan var total och tankarna började genast rusa med ord som ”hur gick det till?” ”Det är inte möjligt” ”Är det sant?”
Kände mej oförskämt fräsch och bara lite stel. Tog mej ner mot idrottsplatsen för att få medalj och goddiebag. Batteriet i min telefon var slut och att försöka hitta mina väntande vänner i all röra av folk var ju omöjligt. Regnet öste ner och kroppen blev snabbt kall. Tack vara en snäll medmänniska och löpare fick jag låna hans mobil för att få tag i mitt sällskap. Dom satt fast under jord, på Stadions hållplats och kunde inte ta sej upp till mej. Jag fick helt enkelt ta mej ner!
Och väl där, på perrongen, skulle alla blöta kläder av så torra fick komma på.
Japp. Hon strippade i tunnelbanan. Ingen höjde på ögonbrynet. Alla förstod.
Väl hemma väntade dusch, vin, godis, chips, pizza och mycket gott sällskap!
Och självklart en god natts sömn.
Jag är så otroligt stolt över min insats.
Bevisade ännu en gång att det går! Trots att uppladdningen var katastrof. Något måste jag gjort rätt.
Har allt slit på gymmet givit så bra resultat? All alternativ träning. Tydligen.
Med denna i handen tackar jag Stockholm för i år.
Vi ses nästa år!
//Sofia ”The ‘amazing’ Angel”