Det är så underbart härligt när bitarna faller på plats. Bit för bit som ett oändligt pussel. Det händer något varje dag och nya möjligheter kikar fram. (Om man vågar se dom..)
Lördag var en sån dag. En sån där bra dag. En dag då man vet att man gjort skillnad!
Lite stressad och med något tungt huvud, efter fredagens vinintag, landade jag i Träningsverkets lokaler strax före 10.00 för att bjuda kunderna på lite träningsglädje! JOY! Passet kallas för JOY då det är glädje som står på schemat.
Högintervall träning med vikt och aktiv vila. Med aktiv vila menas att istället för att stå still och vila mellan varje set så jobbar vi upp pulsen lite till. Genom tex löpning eller höga knän. (jodå, man får vila, ibland…)
Deltagarna var det dubbla till antalet sen förra passet vilket för mej är otroligt roligt! Det innebär helt enkelt att just mitt pass är precis som det uttalar sej för att vara. JOY!
Till min glädje börjar jag nu, sakta men säkert, lära känna deltagarna och kan då leverera vad dom vill ha.
En av deltagarna, låt oss kalla henne Sara, har jag mött förut på ett militaryfitness pass. Just det specifika passet, den gången vi möttes, hjälpte jag henne med den otroliga vikten av hur tankens kraft påverkar resultatet.
Vi var kommenderade ”Jägarvila”i X antal minuter (stå med benen i 90 graders mot vägg, som en osynlig stol). Låt säga 4 min. Denna övning var det sista som hände under just det passet så benen var bra möra när vi började.
‘Sara’ stod bredvid mej och efter bara en kort stund började hon skaka och sa ”jag orkar inte mera”.
”Fokusera på något annat!” sa jag till henne. ”Se på träden, räkna bilar, tänk på var du ska handla senare, försök att koppla bort tanken på att det är jobbigt! Tänk på något annat! Du kan visst klara det! Jag LOVAR!! KOM IGEN NUUUU!!!”
Tror ni det gick vägen? Såklart det gjorde. Hon kunde VISST! Stolt reste hon sej när våra kommenderade minuter var över. Hon kunde! Hon klarade det! Tack vare att någon sa att hon kunde och gav henne push.
Denna Sara var med på mitt JOY. Efter passet berättade hon om en tragisk cykelolycka som hon nu repade sej ifrån och att hon under rehabiliteringen hade tränat just Jägarvila och klarade nu 7 min. Och vid varje träningstillfälle tänkt på mej och mina ord att man kan mer än man tror. Mycket mer!
Mina små ord, ”du kan visst!”, att dom kunde göra en sån stor skillnad… För just denna tjejen. Lika stor skillnad som för mej, som uttalat dom. Att man faktiskt kan göra väldigt mycket skillnad med några få ord.
Tycker spontant att vi svenskar är för tråkiga. Vi vågar inte ta för oss, håller oss gärna på en egen liten kant och gör snällt & fint som vi blir tillsagda. Inget större väsen, finns liksom bara till. En form av trygghet. Vi pratar oftast bara med främlingar om vi måste. Tilltalar inte någon i onödan. Har ofta ett space runt oss på nån meter, och om någon vi inte känner kommer innanför så blir det läskigt och obehagligt.
Why?!
Just det. Varför?! Tänk så många människor vi skulle få äran att möta om vi bara öppnade oss liiite. Bara pyttelite.
Själv anses jag väl som lite knäpp kanske eftersom jag så ofta bjuder på mej själv. Kan prata vitt och brett om allt med vem som helst. Kan krama vem som helst och fullkomligt älskar att lära känna nya människor! Det är otroligt givande.
Men om jag inte vågar fråga eller inte vågar tilltala min medmänniska, ja, då kan jag heller inte förvänta mej ett svar.
I slutet på mitt JOY pass försöker jag lära mina deltagare att vi är starka tillsammans. Vi samlas i en stor ring, håller om varandra och tackar för ett bra jobb. Jag vill på det sättet visa att vi är lika svettiga, lika rödblommiga, lika mycket människor och att alla har dragit sitt strå till stacken.
Att vi tillsammans kan skapa glada hjärtan och ett friskare liv.
Att ingen är själv under JOY. Att vi hjälper varandra!
För er som nu blev nyfikna kom till Träningsverket på lördag kl 10.00 och kämpa med oss så visar jag helt enkelt vad jag menar…
//Sofia ”The ‘don’t be afraid’ Angel”
